När föräldrarna hänger på arbetsplatsen Mohammed, Lagerarbetare

Jag har varit på praktik senaste veckorna inom ett fält jag inte jobbat med förut, IT.

Datorer, kontorslokaler, familjeföretag, flexibla tider och dammfritt, jag har varit nysfri i fyra veckor, superlyxigt!

Det finns mycket man kan nämna, jämföra och skildra. Vad jag vill dela med mig av idag är den familjära miljön som rådde på praktikplatsen. Jag fann det udda och nästan lite ovant att föräldrar hänger på sina barns arbetsplats.

Datorer, kontorslokaler, familjeföretag, flexibla tider och dammfritt, jämfört med lagret. Jag har varit nysfri i fyra veckor, superlyxigt!

Men det fanns ju inga stränga regler, ingen HR, ingen minutövervakning på att ständigt vara i arbete.

I mina veckor på praktikplatsen, så hälsade en fader på nästan dagligen. Jag fick kontakt med honom och vi samtalade mycket på arabiska vilket vi båda uppskattade.

Till en början förstod jag inte vad hans roll var där och hur jag borde bete mig i hans närhet, är det den klassiska patriarken i vars närvaro det är otänkbart att svära eller är det en senil man som vi ska känna sympati för och ta hand om?

Till en början förstod jag inte vad hans roll var där och hur jag borde bete mig i hans närhet, är det den klassiska patriarken eller är det en senil man som vi ska känna sympati för och ta hand om?

Med tiden så märkte jag att han var något av en vaktmästare och barista, trots att kontoret hade en enkel kaffemaskin med väldigt få val: svart, med mjölk, stor, mellan och liten. Han var ändå stenhård med att ifall någon skulle ha kaffe, så säger man till honom. Då fixar han det!

Jag skämdes till en början att få kaffe serverat av en äldre person. Det går emot hela min uppfostran, men det var normen på kontoret, och jag fick finna mig i det. Det positiva var ju att det gav mig en chans att utbyta ord med honom varje gång jag var kaffesugen eller låtsades vara kaffesugen.

Min upplevelse av första generationens invandrare och deras historier från hemlandet är att de antingen blåser upp sin historik och utmålar sig som Rambo eller så har de någon omertà-dimma över sitt förflutna, där de vill tala så lite om sin bakgrund som möjligt. Fadern jag talade med tillhörde den andra kategorin.

En av baristans söner nämnde att fadern hade varit på Kuba, vilket jag tyckte lät superintressant! Jag frågade honom om det, vid en av våra många kaffebeställarstunder.

”Farbror! Jag hörde att du var i Kuba, vad gjorde du där?”

Han blånekade: ”Kuba? Va? Vem sa det? Nej min son måste ha blandat ihop det hela, jag har aldrig varit där!” Lite till och han hade förnekat Kubas existens.

Vilket får mig att undra varför det var så hemligt? Kände han Castro? Hade han en hemlig kärlek med någon latinadansös? Och varför varnar han oss alltid för att besöka Tyskland och säger att det är ett farligt land? Många frågor, inga svar… Omertà-typen!

”Kuba? Va? Vem sa det? Nej min son måste ha blandat ihop det hela, jag har aldrig varit där!” Lite till och han hade förnekat Kubas existens.

Det är vackert att man kan göra en arbetsplats så familjevänlig. Jag är glad att jag fått uppleva detta och strävar nu att skapa en liknande arbetsplats i framtiden.

Praktiken är slut. Jag saknar fadern och våra kaffestunder. Men jag ska hälsa på dem och få stans absolut mest medelmåttiga kaffe serverat av stans bästa barista.


Läs fler texter av Mohammed

– Mohammed

– Mohammed