Hallå där, hur mår vi egentligen?
Livet tar så många märkliga – och i långa stycken obegripliga – vägar. Jag kan knappt minnas “arbetarförfattaren” Cecilia Persson, och kanske gjorde jag ett gästbesök i genren, som en främmande fågel? Jag har hunnit arbeta som vårdbiträde på ett demensboende sedan jag skrev på Arbetarbloggen senast och nu väntar en intervju som personlig assistent med dygnspass på schemat. Jag kan knappt minnas att jag har en högre akademisk examen och har arbetat som forskare och lärare på Historiska institutionen, Lund universitet. Jag gjorde mina gästbesök i parnassens och den bildade klassens världar. Jag tänker ofta att jag borde bott kvar i Karlstad och utbildat mig till undersköterska och gift mig med en travtränare. Jag hade hängt med farsan till Färjestads travbana och bosatt mig på Kronoparken med hästsnubben som jag gifte mig med. Den här “bildningsresan” – och den inställda klassresan är tämligen meningslös och gav mig skyhöga studielån, det är allt! Dessutom är det svart humor att hjärnan är full med böcker som förklarar varför arbetarklassen ska förbli vid sin läst.
Det står ju i bibeln: “Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall också tagas det han har.” (Matteus 13:12) och raka puckar från gubben i lådan, så att säga. Det är fascinerande att även arbetarrörelsens kampsång Internationalen har religiösa undertoner:
Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå
Det dånar uti rättens krater,
snart skall uppbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Bullshit redan i röda verserna, kan en tycka. Jag är en troende människa, men predikanterna, fariseerna och falska profeter hade jag gärna sluppit. Livets hårda skola lärde mig skilja agnarna från vetet, så att säga. Fönstret står öppet och byggnadsarbetare sliter utanför. Vem nämner nuförtiden arbetsskador och skitlöner? Det är ett evigt tjat om “gängkriminella” som en pågående hjärntvätt och tyvärr kom propagandan att ta över hela politiken. Tänk Trump and say no more. Nu hör jag byggnadsarbetare banka ännu hårdare på bygget.
Vem vet de kanske är lika less som mej på hela skiten? Fattigdomen, i världsanden, hade nog Hegel hade sagt till Karl Marx är en verklig farsot. Minerva flyger som bekant om natten, men vem minns tes – antites och dialektiken? Det ska vara en influerare i år och tomma tunnor som babblar på kultursidorna.
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Det är ju faktiskt inte sant. Jag får kanske återuppstå som arbetarförfattare och skriva en version som både jag själv och andra kan tro på – i samtidens hyckleri och dubbla tungors ringa moraliska kapital?
