Det var ett stort, slamrigt lasarettskök. En man som vi kan kalla för Göte stod mest för sig själv ute i grovdisken och skrubbade grytor och plåtbleck.
Göte var konstig.
Förutom att han såg ut som en uteliggare med sitt vildvuxna skägg och långa, tunna hår så fick han ofta ”avbrott”. Jag kan inte beskriva det på något annat vis. Helt plötsligt stannade han bara upp mitt i en aktivitet.
Göte hade året innan råkat ut för en allvarlig bilolycka och skadat huvudet rejält. När han kom tillbaka till jobbet var han inte riktigt som han skulle. Det var något som hade lossnat uppe i skallen. Han var frånvarande, dimmig och glömsk. Ibland kunde han släppa allt han hade för händer och bli stående med armarna efter kroppen. Han tittade rakt fram. Stel som en staty. I flera minuter kunde han bli stående på det viset. Sedan var det som om någon tryckte på en knapp, och så började han jobba igen.
Göte kunde släppa allt han hade för händer och bli stående med armarna efter kroppen. Stel som en staty. Sedan var det som om någon tryckte på en knapp, och så började han jobba igen.
Jag undrar vilka äventyr hans hjärna tog med honom på under de där minuterna? Han kanske gick en barrunda i New Orleans? Herregud, han kanske inte ens nöjde sig med det? Han kanske t.o.m gick ned till hamnen och bekantade sig med de där flickorna som hans mor hade varnat honom för när han var ung?
Eller också kanske han nöjde sig med att bjuda ut den vackra kvinnan som jobbade uppe i lasarettskiosken?
Ja, det var ingen som visste vad som rörde sig i Götes huvud.
Kvinnan som jobbade uppe i lasarettskiosken var verkligen vacker. Det var många som fantiserade om henne, men få vågade ta kontakt. De flesta förstod att hon spelade i en högre liga. En liga som män som jobbade i ett storkök på ett lasarett aldrig skulle tillhöra.
Men det är inte förbjudet att drömma. Faktum är att jag också ofta försvinner i tankarna. Det är den metod jag har för att stå ut på ett jobb. Faktum är att jag utvecklade denna metod till fulländning redan som tonåring. Fast jag stannar sällan upp i mina sysslor. Jag går på autopilot.
Något år efter att jag hade slutat min anställning dog Göte. Han fick en hjärnblödning orsakad av sviterna efter den där bilolyckan. Jag hörde att han hade rasat ihop när han stod i grovdisken och skrubbade sina plåtbleck.
Nu försvann han igen, sade någon.
Den här gången för alltid.
