Jag sitter i min säng och väntar på ett SMS från Vikariebokaren. 07.02, tittar på klockan på mobilen för att kolla så jag inte missat höra vibrationen från telefonen. Men inget, så börjar läsa i en bok. 07.07, undrar om det blir något jobb idag. 07.11 ser jag skärmen lysa upp jämte mig. ”Förfrågan ** köket 09.00 – 15.30. Svara med JA eller NEJ för automatisk behandling”. Jobb idag också.
Efter nerdragningarna under året har de ordinarie tjänsterna minskat på alla skolor. Och vikarier tas inte in lika ofta eller på kortare pass.
Men det är sällan man får åttatimmarspass numera. Efter nerdragningarna under året har de ordinarie tjänsterna minskat på alla skolor. Och vikarier tas inte in lika ofta eller på kortare pass. Det som var tio heltidstjänster tidigare är nu nio och de som var tre är nu två och en halv. Miljoner ska sparas samtidigt som det ställs samma eller högre krav på arbetsinsatsen. En jag pratade med sa redan i våras hur besparingarna kommer slå mot personalen med ökad sjukfrånvaro, försämrad arbetsglädje (av den som finns kvar) och mående, eller att folk helt enkelt slutar.
Och visst har en hel del av detta redan hänt. Men jag slås ändå av, om man tittar strikt på verksamheten, hur bra det ändå funkar. Folk pressar sig, anpassar sig, vill ha kvar sina jobb för att få in pengarna i slutet av månaden.
För new public management är här sedan länge och kommunen med sin centrala ställning på arbetsmarknaden kan gå lika långt som de riskkapitalistiska storbolagen i sina effektiviseringar och
försämringar av arbetsvillkoren. Där andra företag lockar med bra villkor, ekar kommunens fina ord
som allt mer tomma.
Det som var tio heltidstjänster tidigare är nu nio och de som var tre är nu två och en halv. Miljoner ska sparas samtidigt som det ställs samma eller högre krav på arbetsinsatsen.
Nyligen fick jag också reda på att man kommer ta bort vår enda och betalda förmiddagsrast på 15-30 minuter mot en obetald 15 minuters rast. Vilket får till konsekvens att vi behöver jobba en kvart extra för att fylla åtta-timmarsdagen. Facket såg inga problem med det. Men jag undrar jag, om det inte börjar bli dags att lämna den här skutan.
De där goda minnena från arbetet börjar bli allt mer avlägsna i tid. Folk man har mött försvinner, på grund av att visstidsanställningen tog slut, för att de inte klarade av att jobba kvar, för att de fick ett annat jobb eller för att de inte skulle kunna bli inLASade.
Men några dyker upp och jag skulle förstås kunna skriva om dem. Om fina personer, många av dem medelålders kvinnor från varmare länder, som bär med sig det som en förankring i en tro innebär. Men jag tänker på kläderna. Att vi alla har samma kläder, de svarta byxorna, kockrocken, skorna och mössan. De enda vi visar varandra är våra ansikten och händer, kanske underarmar. Inget hår, inga kläder som berättar något, eller står i vägen, för att vi ska hinna lägga fram en åsikt eller tanke.
Vi går runt som om vi vore lika. För vi vet vad vi kan och vad vi ska göra. Och här är grytorna, maten, barnen och disken en egen värld. Platsen där ett samhälle blir till. Format av omständigheterna och
människorna som jobbar och befinner sig här.
Det är chefen som berättar att jag jobbat så pass länge och kommit upp i antal dagar, och vi kan inte fastanställa, men två månader till går bra, för jag hade visst inte jobbat så mycket i december.
Men så en dag blir det också min tur. Jag står och fixar med disken och är i min egen värld när samordnaren plötsligt kommer in och räcker fram en mobiltelefon ”Du har telefon”. Jag ser undrande ut, och tar emot luren. Det är chefen som berättar att jag jobbat så pass länge och kommit upp i antal dagar, och vi kan inte fastanställa, men två månader till går bra, för jag hade visst inte jobbat så mycket i december.
Det som visar sig bli min sista arbetsdag är jag på samma skola som när jag slutade förra gången. Ett av mina favoritställen. Men det är inte med samma glädje jag är där. Gör mest det jag ska göra. Men det blir ändå en bra dag, sista dagen i köket.
