Ett år dog 16 missbrukare av överdoser och de enda som kom på begravningarna var personal från Socialförvaltningen, Funktionsstödsförvaltningen, Svenska kyrkan och Stadsmissionen.
Det är självklart nödvändigt för anhöriga, kärlekar, vänner och arbetsgivare att sätta gränser och värna sin egen sinnesro och inte fastna i medberoendet. Men likväl finns det något oerhört sorgligt med döda som inte har råd med gravsten och askan sprids för vinden i den ensamma minneslunden.
Att vara medmänniska, inte motmänniska, och varje dag oförtrutet välja humanismen frestar på. Sjukskrivningstalen inom vård och omsorg är skyhöga. Den sakliga och knastertorra informationen från Försäkringskassan förtäljer om ett samhälle med en arbetskraft som inte alls mår bra: ”Varje år får över 600 000 personer i Sverige sjukpenning. Psykisk ohälsa motsvarade 50 procent av alla sjukfall för kvinnor och 39 procent av alla sjukfall för män.”
Att vara medmänniska, inte motmänniska, och varje dag oförtrutet välja humanismen frestar på. Sjukskrivningstalen inom vård och omsorg är skyhöga.
Och tittar vi på den dystra statistiken beträffande dödsfall till följd av missbruk och självmord, så är det lätt att tappa hoppet om en ljusare framtid. Det är ibland oklart vad som ledde till döden och ofta delas dödsorsaker in i kategorier: oavsiktliga förgiftningar, självmord med läkemedel eller dödsfall där avsikten varit oklar.
Vad vi måste kunna föreställa oss är de som hittar döda människor i lägenheter, trappuppgångar, härbärgen eller buskarna. Varje dag är det någon som står öga mot öga med misärens och utanförskapets cyniska pris. Arbete, konsumtion och fattigdom hänger intimt samman som en samhällspyramid av orättvisor. Kanske beror de oacceptabla sjukskrivningstalen också på brist av egen själavård, få ta en dag ledigt med lön efter extremt krävande situationer och att det borde ingå i arbetet med aktiv personalvård. Bearbetning och återhämtning borde omfatta både brukarna och behandlingsassistenterna.
Föreställ dig att vara den som den som hittar döda människor i lägenheter, trappuppgångar, härbärgen. Utan att få ta en dag ledigt. Bearbetning och återhämtning borde omfatta både brukarna och behandlingsassistenterna.
Jag tänker att Kentas underbara, vemodiga och sturska sång illustrerar hur humöret kan skifta för både personal och missbrukare som försöker hålla huvudet ovanför vattenytan:
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Det är dagsformen som påverkar hur bra arbete behandlingsassistenter gör och det är dagsformen eller otur som bestämmer om liemannen hämtar missbrukaren.
Två sidor av samma mynt. Att gå in i väggen är inte acceptabelt för en fungerande välfärd och inte ensamma och öde begravningar heller.
