Så fick jag det där körkortet, som skulle ta mig bort från lagret. Socialpedagogutbildningen fick mig att äntligen börja ta lektioner, det tog väl ca 8 månader och jag klarade både teori och uppkörning på första försöket, till min förvåning. Vem vet, kanske hade det fungerat att kombinera med utbildningen. Tanken när jag hoppade av var att söka jobb efter jag tagit körkortet, kände inte att jag orkade båda delar mentalt och det fanns flera andra orsaker till att utbildningen inte kändes som rätt val.
Kollegorna frågar om jag hittat någon bil. “Sån’t ska man ju ha planerat långt innan man får sitt körkort.”
Jag har aldrig haft något intresse för bilar. Och ännu hr jag inte skaffat mig en egen, det känns som att jag snart kan kassera körkortet, för nu har det gått ett halvår av efterforskning på ett av de två stora köpen som ska vara de dåsigaste köp rent ekonomiskt i hela ens liv.
Jag tänker på hur mycket jag slitit för varje tusenlapp och att köpet kommer att vara ett ständigt blödande hål i mina digitala siffror i vårt egentligen-bara-på-låtsas-poängsystem. Politikerna – jag är inte en – borde diskutera varför bilhandlare fortfarande är en av de mest korrupta säljarna som finns och hur de så lättkan kringgå ARN. Det finns mycket som gör mig mörkrädd inför ett bilköp, men snart överväger väl lotteriet kostnaden för att behöva ta körkortet om igen bara för att jag inte köpte bil i tid.
Vart skulle jag åka? Jag är fortfarande intresserad av ett dhamma-retreat, lustigt nog, jag som varit tyst ända sedan minnesbilderna från ensamheten på skolgården i lågstadiet.
Sommarsemestern var lika kort som vanligt och många timmar spenderades åt att lära mig om bilar och leta bil, en dålig period att köpa såklart.
Ringer upp ordförande dagen innan första dagen tillbaka i helvetet.
“Jag kom in på den där skrivkursen, det är ju bara 25% på folkhögskola, men ändå, jag gillar ju att skriva, som ni alla vet.”
“Grattis, kul.”
“Som gissat ville inte facket hjälpa till att finansiera den (ingår inte i studieplanen för fackliga kurser, sa de), trots att den riktar sig till de som håller på med fackligt arbete.
“Såklart, men du har ju jobbat deltid tidigare.”
“Ja, jag måste ta studieledigt kommer gå in i väggen om jag ska jobba heltid och vara förtroendevald samt plugga 25%, hoppas de inte krånglar till mitt schema för att jävlas, du vet hur de är mot mig. Eftersom utbildningen är på 25% får jag inte studiestöd, men skolan hade ett stipendium man kunde söka och jag blev godkänd.”
Så nu behöver jag hitta en bil så att jag kan ta mig till övernattningarna. Först funderade jag på att nappa på att jobba för xAI, en kille på Linkedin frågade om jag ville söka tjänsten. Men jag såg att de är lika hårda som lagret är kända för att vara, samma övervakning, program som ser till att du är fast vid tangentbordet under dina timmar. Oklar lön, men det hade varit lärorikt att registrera egen firma (man anställs som konsult), även det har jag ju i bagaget sedan gymnasiet, företagsekonomi hade jag ganska lätt för där. Det är bara det att jag aldrig vetat vad jag hade velat ha för företag och aldrig riktigt haft ekonomi att kunna starta något, samt en stark aversion inför att vara belånad.
Men går jag ner till 30 timmar på lagret borde jag även orka komma igång med träningen igen. Jag frågade AI och om man går ner från 8 ton om dagen på 8 timmar till 6 timmar så kan träningen faktiskt i teorin ge resultat, dvs tillåta den återhämtning som behövs.
Om allt vill sig väl ska jag alltså gå en skrivarkurs, den första jag går, inriktning politik, men allt är ju politik och allt skrivande är utvecklade. Tyvärr blir det inte ofta jag sätter mig ner och skriver. Det sker vid de konstigaste av tillfällen, som nu när jag tyckte att en uppmuddrande mening till en man som nyligen kommit ur en långvarig psykos hade passat bra i ett inlägg till bloggen. Nu minns jag inte ens meningen längre.
Så behöver vi som är fast i ekorrhjulet försöka leva, göra nya saker varje år, även om det bara är något litet och en del av tiden. För att inte stagnera och stanna i utvecklingen, för att inte glömma vilka vi är, för att inte sluta utforska vilka vi kan bli, för att inte bli en rostig kugge i maskineriet, för att inte kastas bort som en uttjänt arbetare, för i systemet vi lever i är vi vad vi producerar.
I slutet av semestern brukar jag känna efter i kroppen, vilken värk som lagt sig med vilan vi får under semestern en gång om året. En del små skavanker är fortfarande inte ok. Jag funderar på Vilka nya smärtor som kommer ha uppstått om jag fortfarande är kvar till nästa sommar. Detta år har gett en nu smärta i ett finger, det smärtar lite extra med tanke på att jag vill skriva mer, även om det känns meningslöst nu när vem som helst kan be AI att skriva vad som helst som vem som helst.
Min mors ord ekar i huvudet.
“Blev det någon utbildning i höst?”
“Jag kommer inte in låd en jag sökte för jag hamnade på reservplats 166 efter alla IQ tester och personlighetstester. Men jag kom in på en kortare skrivutbildning.”
“Kan du få jobb efter den då?”
“Nej, det tror jag inte och även om jag hade kunnat skriva för någon tidning så hade jag nog inte fått betalt för det ändå av många av de tidningarna jag tänker på. Men jag gillar ju att skriva och jag har sökt en massa jobb hela våren nu när jag fått körkort, tog ju manuellt kort för att många annonser skrev specifikt om det, men jag har ju inte fått komma på en enda intervju, så nu sökte jag den här utbildningen bara för att jag tyckte det hade varit kulmatt utveckla mitt skrivande, ingenting annat, det är ju ändå ingen som vill anställa mig.”
