Tack kamrater, de enda som backade mig Hugo, Lagerarbetare

Förändring kommer aldrig bara att komma till dig. Om du väntar på den så kommer du att få spendera en livstid i väntan. Då kommer pensionen att bli din enda stora förändring sedan du hamnade där du befinner dig idag. Vissa av de som väntat så lång tid kommer inte att klara av att hantera den situationen. Längtan har blivit deras normalläge medan veckorna blir till år i det stora timglas som är livet. 

Somliga fastnar i samma gamla vanemönster där större delen av deras enda liv som passerade i revy i vad som i backspegeln upplevs som en ständigt accelererande resa med små glimtar av ljus i slutet på varje vecka. 

Ju längre vi lever desto kortare är en dag i förhållande till den tid du levt, så tiden går allt fortare.

När du så står där på pensionens rand (om du har turen att jobba sig ända dit, bravo), kommer den vidunderliga hastighet av passerade dagar du då uppnått att omvandlas till en tvärnit.

Tragiskt nog klarar inte alla av separationen från den falska trygghet som nu sker.

Men om du levt ett liv i ständig förändring, då kommer du (till slut) att kunna tackla livets alla tvister som en erfaren kapten tacklar ett stormigt hav, det är åtminstone vad jag hoppas att min nuvarande fackliga utmaning kommer att leda till. 

”Fast jag vill ju verkligen utvecklas.” 

Tänker du. 

Det vill jag också, jag vill inget mer… 

För att utvecklas, gå vidare, förändra din situation och växa som människa, så måste du först och främst falla isär. Och ja, det kommer göra jävligt ont om du vuxit dig för bekväm, det gör också ont för mig i skrivande stund. Jag vet inte om det är gör sent.

För att utvecklas, gå vidare, förändra din situation och växa som människa, så måste du först och främst falla isär.

Har du inte tagit steget ännu så kommer ingen heller kunna tjata dig dit, i slutändan är det du själv som måste ta steget och det steget kommer att göra ont om du är som mig. Då måste du genomlida det och det kan ta tid, jag är inne på ett och ett halvt år av smärta. 

Det är vad jag tar med mig när jag nu käkar orosdämpande tabletter för att kunna sova (nåja, den nattliga allergin är nu bättre pga dessa starka allergitabletter, om det inte beror på årstiden) och kunna sova någorlunda. Jag har även suttit med en onlinekurs från psykologmottagningen, jag vet inte om den hjälpt. Den förändringen ändrar dock mig även den. Den tvingar mig att anpassa mig efter rådande situation. 

Mer förändring är på gång för min del, även om det sker på samma plats. 

Hela mitt fackliga engagemang är förändring både på ett personligt plan och i planerna jag har för mina medarbetare. 

Jag är tacksam att jag har två starka kollegor i ryggen. När den ena faller och blir sjukskriven tar de andra vid.

Jag vill förändra dem med, åtminstone genom rotation och även genom facklig utbildning. 

Jag är tacksam att jag har två starka kollegor i ryggen. När den ena faller och blir sjukskriven tar de andra vid. 

Tack kamrater, de enda som verkligen backade mig, i ord och gärning, inte bara ord.

Jag undrar hur lång tid det tar innan ni båda faller bort från företaget. 

Kommer klubben falla med mig? 


Läs fler texter av Hugo

– Hugo

Platsen där dårarna tagit över mentalsjukhuset

– Hugo

När man inte kan köpa ens en brödrost

– Hugo