Tack vare facket får jag flyga för första gången Hugo, Lagerarbetare

Jag tänker låta Viskadalen förbli en viskning. Sa en arbetarbroder från ett annat företag när jag undrade om han verkligen inte ville gå de övriga kurserna i den fackliga grundutbildningen på Viskadalens Folkhögskola.

Jag tackade honom i ett inlägg i gästboken i Viskadalens ”Marxbadet” i höstas. 

Själv blev jag klar med grundutbildningen på mindre än ett år, och Viskadalen blev oundvikligen en viskning i minnenas vrår, även för mig.

Jag har redan konstaterat flera gånger att jag kommer att sakna Viskadalen, synd att jag inte fick uppleva platsen under våren och sommaren.  Naturen var så vacker under resorna dit. Jag har aldrig varit i Norge, men jag kan tänka mig att det är ungefär sådär med bergen i bakgrunden och solen som lyser genom trädtopparna och speglas i viskans vatten. Viskans källa heter Tolken, det är inte konstigt att Tolkiens hjärnstoff tycks härstamma från vår trolska natur.

Jag kommer minnas han som jag uppfattade var biblioteksansvarig, jag tror han hette Rasmus Andersson. Det är sällan jag har mött män som vågar visa känslor som han gjorde, han var även trubadur och förmedlade sitt livs erfarenheter genom sin sång. Och så träffade jag en tjej från föreningen arbetarskrivare som hade gjort teater om sin bok om sin mormor. Efter att ha bastat med en kollega på kvällen såg jag henne och trubaduren sitta och samtala. Jag ångrar att jag inte deltog i deras samtal, kanske kunde jag visat dem vad jag skrivit här…

Jag kommer minnas han som jag uppfattade var biblioteksansvarig, jag tror han hette Rasmus Andersson. Det är sällan jag har mött män som vågar visa känslor som han gjorde.

Hade jag haft en bil så hade jag varit intresserad av att gå skrivarkursen på Viskadalen, förvisso politiskt skrivande, men säkerligen utvecklande non the less. .

Nu väntar nya erfarenheter på Runö i Åkersberga. Idag fick jag av min far reda på att betyg har bäst före datum. Om jag inte varit så söndertrasad av ångest så hade jag nog känt något annat än likgiltighet. Snacka om att ha bränt alla sina broar. 

Jobbet blev en falsk trygghet, även om jag inte visste vad jag ville göra med mitt liv så trodde jag att jag när jag lom på detta kunde söka in på nästan vilken högre utbildning som helst. Min kraschlandning tycks blivit djupare än vad jag befarat och skadorna permanenta. 

Dock har min kamp med att orka med det fackliga möjligtvis lett mig in på nya stigar. Politiken har jag inte ens bemödat mig med att ge mig in på. Jag läser just nu både en bok om Juholt och Jan Emanuels biografi, båda konstaterar samma falskspel som jag själv upplevt i arbetslivet. Jag vill vara omringad med idealister som klarar av att lämna sitt ego utanför. För att kunna fortsätta vara det måste jag kanske förbi nere.

Idag fick jag av min far reda på att betyg har bäst före datum. Om jag inte varit så söndertrasad av ångest så hade jag nog känt något annat än likgiltighet. Snacka om att ha bränt alla sina broar.

Av denna anledning tog det mig emot att acceptera en nominering till en plats som suppleant i avdelningsstyrelsen för fackförbundet. Men jag vill se hur de arbetar länge upp, så till slut tackade jag ja. Det återstår att se om jag blir invald.

Tydligen har jag gjort intryck under mina kurser. Jag skickade en kollega på ”Systerskapsträff” och fick veta att mitt namn kommit upp där och att ”Tjejerna ville ha mig” i styrelsen. Konstigt, jag pratade ju bara med dem under grupparbetena. Annars sitter jag mest för mig själv, om jag inte ser någon sitta ensam, då går jag och sätter mig med den personen, för jag har känt ensamheten allt för ofta och för djupt under mitt liv. Ofta börjar vi prata. 

Så vart är jag påväg?

Det vet jag fortfarande inte, jag ser mig fortfarande som fast där jag är. Men jag har ju samtidigt utvecklats i och med det fackliga arbetet och de fackliga utbildningarna. 

Snart kommer jag, tack vare det fackliga, få flyga för första gången i mitt liv. Och jag minns faktiskt inte om jag varit borta hemifrån två veckor på raken.

Snart kommer jag, tack vare det fackliga, få flyga för första gången i mitt liv. Och jag minns faktiskt inte om jag varit borta hemifrån två veckor på raken.

Jag deltog även på arbetarfilmfestivalen i malmö i höstas, många verkade vara från SAC. Jag satt på en föreläsning av deras ordförande Gabriel eller vad de kallar honom (för de ogillar ju, likt mig, hierarkier). Antagligen skulle detta deltagande ogillas av facket. Fast mitt förbund har tidigare varit sponsor eller samarbetare med festivalen. Jag har gjort reklam för evenemanget två år i rad på vår fackklubbs whiteboard. Men det är bara jag som är intresserad av att göra något som har med facket att göra på fritiden. 

Jag ville mest dit för föreläsningen om Organisatörens handbok samt filmerna Butiken och After Work, filmerna var bra, föreläsaren var sjuk, så det blev mer av ett samtal. Det var trevligt att träffa lokföraren Mia och hennes kollega som startade uppropet ”Rör inte min tågvärd”. 

Jag har även kontakt med en psykolog på grund av hur jag behandlats av cheferna. Jag har fått ett uppochnervänt schema och blivit förflyttad till den fysiskt tyngsta delen av lagret där flest skador sker. Kanske inbillar de sig att jag kommer tröttna och byta jobb, men de förstår inte att jag enligt min egen uppfattning inte längre har något annat val. 

Det viktigaste är nog att se det fackliga som personlig utveckling, att inte bygga upp några illusioner kring vad det potentiellt kan leda till. Min mamma säger att det är helt meningslöst och inte kommer att leda till någonting. Min pappa tror att det kan vara starten på något nytt, resan till Stockholm tycker han att jag ska se som ett äventyr.

Min mamma säger att det är helt meningslöst och inte kommer att leda till någonting. Min pappa tror att det kan vara starten på något nytt, resan till Stockholm tycker han att jag ska se som ett äventyr.

Jag är inte längre lika orolig inför kurserna som jag var för ett pr sedan. Så i viss mån måste jag ha förändrats. Hade jag fortsatt plocka ordrar istället så hade jag bara varit samma person.

Jag har ingen kontakt med någon kurskamrat (Sms:en dog ut med han som inte ville gå fler kurser) men vem vet om jag hittar någon jag trivs med under kommande kurs. Vem vet, kanske någon mer från arbetarbloggen kommer vara där. Det enda jag vet med säkerhet är att även den platsen snart och oundvikligen kommer att vara blott en viskning när jag blickar tillbaka in i svunnen tid. 

Likt Viskans vatten rinner tiden ständigt mellan våra fingrar. Hur många har gått före mig i Viskadalens korridorer? 

Oavsett hur hårt du håller fast i saker och människor så rinner allt externt bort i tidens vatten. Det gäller att finna eller skapa något inom oss som vi kan hålla fast vid. 


Läs fler texter av Hugo

Mäktig känsla att bära fanan på 1 maj

– Hugo

Nu har jag flugit för första gången

– Hugo

Tack kamrater, de enda som backade mig

– Hugo