Medan jag stod och slängde fullt fungerande apparatur i skroten (företaget får betalt för elektronik i lösvikt) kom en äldre kollega fram till mig.
– Du har ingen brödrost där eller? frågade han och log.
– Nej, inte denna veckan, inte vad jag har sett i alla fall.
– Jag skulle beställa en från Amazon, vet du, men de ville inte acceptera mitt ICA-betalkort där.
– Konstigt, för mig har det fungerat med ganska ovanliga kort.
– Jo… Jag hade ju tänkt mig en brödrost, du förstår, pantpengarna räckte ju till det.
Jag kände en sorg i hjärtat. Denne mannen arbetar hos oss på somrarna, han sliter hårdare än någon annan – det ser vi arbetare och flera har påpekat detta för mig – trots att han är äldst.
Vi har en påse på återvinningscentralen där vi sparar pant åt honom. Han har alltid smutsiga kläder för han jobbar på den smutsigaste avdelningen, så är det ju ofta, att de tillfälliga får ta det värsta jobbet. Korttidsarbetare eller praktikanter från arbetsförmedlingen, så även hos oss. Jag vet inte hela hans historia, men en kollega sa att han när han var yngre hade valt livet på parkbänken med flaskan i hand.
Tänk så länge denne man har fått sona för sina livsval, ett helt arbetsliv. Vilket öde. Och att kämpa hårdast av alla och tvingas spara pant för att få råd med en brödrost som vi alla andra tar för givet.
Denne mannen arbetar hos oss på somrarna, han sliter hårdare än någon annan – det ser vi arbetare och flera har påpekat detta för mig – trots att han är äldst.
Nu står inte jag som person högt i kurs på grund av mitt fackliga engagemang, dessutom måste jag bevaka att LAS-listan följs, men jag måste åtminstone tänka på att skriva ett mail till utvalda chefer och berätta om hur bra han faktiskt arbetar. Fast kanske är det bättre för honom att bara tidvis komma hit, så att han inte går sönder, antagligen får han något slags stöd den tid han inte har jobb och jag tror han lärt sig njuta av rätt saker i livet. Tänk dig själv kära läsare att kunna känna lycka igen av vad du nu ser som små självklara inköp.
Som den lyckan vi hade som barn när vi verkligen hade fått spara ihop till det vi ville ha, det ligger något i den känslan. När vi likt en robot kan gå in i en butik och fylla kundvagnen med vad vi känner för och det jobbiga ligger i att bestämma oss för vad av det stora urvalet som ligger presenterat framför våra ögon vi vill äta, då gör det något med våra sinnen och vår inställning till livet. Jag tror att det är viktigt att uppleva knapphetens tyranni, för den kommer att stärka oss. Med det sagt är det ändå orättvist att en så hårt arbetande arbetare ska behöva leva så pass knapert. Men tänk er samtidigt, vilken skillnad detta är från parkbänken.
Mycket intressant öde, han lär inte lida lika mycket av sin situation som många andra. En högt uppsatt politiker hade troligtvis tagit sitt liv, men även en arbetare som vant sig vid fast anställning hade haft det kämpigt mentalt.
Kanske är det därför jag är kvar på lagret, kanske bör mitt svar till kollegor som säger att de inte förstår vad jag gör här vara något i stil med:
Jag växte upp med en pappa i FAS 3 som skulle betala för mig samt betala underhåll till mina tre syskon. Jag lärde mig leva snålt, vi lagade våra trasiga strumpor med garn och på helgen samlade jag och min bror pantburkar.
Jag hoppas han har mer frihet resten av året och inte ständigt vandrar mellan en cirkel i helvetet till en annan likt en bemanningsarbetare.
Kanske var det någon slags igenkännande som gjorde att jag kände så starkt för denne mans öde. Isåfall tycker jag att fler borde få prova på att leva med knappa resurser. Då tror jag världen hade sett bättre ut.
Jag hoppas han har mer frihet resten av året och inte ständigt vandrar mellan en cirkel i helvetet till en annan likt en bemanningsarbetare.
