Jag känner mig alienerad även i facket Hugo, Lagerarbetare

”Jag arbetar hellre i bakgrunden, jag kan hjälpa till att skriva, det är jag bra på, jag fungerar bättre i text än i tal och för mig spelar titlar ingen roll. Jag är van vid att vara längst ner i hierarkin.”

Sa jag till min ordförande som ville ha in mig i klubbstyrelsen. 

Inombords är det annorlunda. Och för en som mig är det blott i det skrivna ordet som det kommer ut till andra människor. Efter högskolan försvann också de sista vännerna från skoltiden innan. Under högskoletiden knöt jag inga sådana band. Jag minns inte riktigt när jag slöt mig så gentemot andra människor. Kanske för att jag kom för nära fel personer en gång i tiden. Jag var alltid en som blev vald och jag var så innerligt lycklig att ens bli vald. Sedan barndomen hade jag känt mig så nedtryckt av olika skäl att jag började identifiera mig som nedtryckt och evig outsider. 

Efter så lång tid på samma arbetsplats i ett företag med ovanligt hög personalomsättning (antingen hittar de ut eller så slits de sönder) så har jag ändå inte knutit en kontakt mycket närmre än just kollega, trots sociala medier. Kanske är det svårare som vuxen, kanske har de flesta sina barndomsvänner kvar och inte så mycket mer än så. Kanske är utanförskapet nedärvt i den här staden för dem som kom för sent eller aldrig riktigt helt passade in. 

Jag ser det även i den lilla lilla erfarenhet jag har av det fackliga. Tillsammans är ett ord man slänger sig med. Men även i de hierarkierna är banden redan sammansvetsade, kanske är det återigen staden? På jobbet klättrar de för högre chefspositioner, i fackets avdelning klättrar de för högre positioner inom facket eller socialdemokraterna. 

Jag kände mig precis lika främmande på avdelningens årsmöte som under skoltiden. Kanske har någon läst min artikel i fackförbundstidningen? Jag kände själv igen den andre skribenten jag läst, men jag fick inga sådana indikationer om mig själv.

Jag vet dock inte många på min arbetsplats som läser fackförbundets tidning. 

Vår arbetsplats är ökänd även i fackavdelningens kretsar. Kanske ser de ner på oss även där. Det största lagret med mest lyckad organisering – antagligen för att de redan har det så bra att det inte finns mycket mer att göra än att utföra rutiner och värva medlemmar, till skillnad från en oändlig loop av uppbyggnad som hos oss – satt stolta längst fram i salen.

De höll presentationer om hur många de värvat. Men vad spelar det för roll med medlemsantal om man inte kämpar som ett team, det är ju inte vi medlemmar som får ta del av de pengarna. Själv har jag flera gånger föreslagit böcker och tidsskrifter om arbetsmiljö som jag tycker vi hade behövt ha på jobbet, men vår klubb har ingen egen ekonomi, så det blir det inget av. Nåja, det hade väl bara varit jag som läst dem.

Jag vet inte om jag kan säga att vi har någon kämparglöd i klubben heller. Skriver jag på kvällen i vår chatt blir folk arga och säger att jag inte ska skriva på fritiden. Men på arbetstid har vi mobilförbud, så jag förstår inte när vi ska kunna diskutera ordentligt.

Skriver jag på kvällen i vår chatt blir folk arga och säger att jag inte ska skriva på fritiden. Men på arbetstid har vi mobilförbud, så jag förstår inte när vi ska kunna diskutera ordentligt.

Som jag förstått det möttes man förr i grupp utanför jobbet efter arbetstid. Kanske är fackföreningsrörelsen död idag. Kanske har den likt socialdemokraterna emulerat kapitalets hierarkier och jakt på guld. 

Jag ser samma kompisgäng i avdelningen som bland cheferna och de tycks ha samma förhållningssätt mot oss förtroendevalda som cheferna har mot oss. 

Kanske känner jag som vanligt för mycket och för djupt, men jag känner inte mig som en del av det här heller. 

Innan avdelningens årsmöte började satt jag och förundrades över en bok som jag samma dag hämtat från biblioteket. Orons bok av Fernando Pessoa. Författaren uppfann en mängd vad han kallade heteronymer. Fiktiva författare med egna personligheter under vilka namn han gav ut sina verk. 

“Vad är det för tjomme?” sa en högre uppsatt i förbundet. ”Är det poesi?”

Jag kom att tänka på när jag varit på kurs hos IF Metall och en kursledare sa att jag använde för fina ord när jag svarade på en fråga.

“Något i den stilen” sa jag och undrade om det var lönt att påpeka att det var just prosa.

“Nå, du kommer inte ha mycket tid att läsa under det här mötet, det kan jag lova dig”

Fast vi hade ju inte ens någon omröstning trots att det fanns flera kandidater. Jag tror att folk ville sluta tidigare, det brukar vara så med fackliga kurser och möten.  

Folk är trollbundna av kapitalet.

De längtar hem till familj, netflix, tv-spel, puben, matchen osv osv. 

Själv längtar jag ofta till mina böcker, eller mina lånade böcker, att skriva hinner jag knappt med, tyvärr.

Folk är trollbundna av kapitalet. Själv längtar jag hem till mina böcker.

En plats att läsa och skriva och mat på bordet dög gott åt Pessoa: 

“Med enbart själens leende iakttar jag helt lugnt hur mitt livsutrymme ständigt krymper här på Rua dos Douradores, här på detta kontor, i denna atmosfär bland dessa människor. Att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna äta och dricka, att ha någonstans att bo och lite egen tid till förfogande för att drömma och skriva – och sova – vad mer kan man begära av gudarna eller förvänta mig av ödet? Jag har haft höga ambitioner och storslagna drömmar – men sådana har även springpojken och sömmerskan, alla människor har drömmar. Det som skiljer oss åt är kraften att förverkliga dem eller den lyckliga slump som gör att de förverkligas”

Jag undrar hur det hade varit om arbetarförfattaren Erik Johansson hade hållit i en facklig utbildning. Jag tror han hade blivit rörd av att hitta en arbetare som uppskattar det skrivna ordet.

Jag undrar hur det hade varit om arbetarförfattaren Erik Johansson hade hållit i en facklig utbildning.

Tyvärr var även Erik Johansson en outsider på sin tid, en bokälskare omringad av folk som ansåg att läsande hörde till de från högre klasser och därmed såg det som att Erik försökte göra sig märkvärdig.


Läs fler texter av Hugo

Mäktig känsla att bära fanan på 1 maj

– Hugo

Nu har jag flugit för första gången

– Hugo

Tack kamrater, de enda som backade mig

– Hugo