Lokalvårdare i vapenindustrin Pablo, arbetsfri

Under sommaren är det många ungdomar som testar på arbetslivet inom olika yrken. Det passar sig eftersom de flesta är lediga från skolan i mer än två månader och kan få sig en liten inblick i hur det känns att jobba för första gången i livet.

Sommaren 2000 då jag var 18 år jobbade jag som lokalvårdare (städare) på en fabrik som låg norr om stan. Jag minns hur jag fick gå upp väldigt tidigt på morgnarna för att hinna med tunnelbanan från Vårby Gård in till stan för att sedan ta pendeln som gick från Centralstationen. Förresten får alla dessa återhopp i tiden mig att känna mig som Marty McFly (Michael J. Fox) i filmtrilogin Tillbaka till framtiden.

Fabriken bestod av två stora byggnader som jag fick städa själv. Det var mest kontor och toaletter. En stor del av området var inhägnat och man behövde ett speciellt passerkort med sitt foto för att kunna komma in där och städa toaletterna och andra utrymmen.

En stor del av området var inhägnat och man behövde ett speciellt passerkort med sitt foto för att kunna komma in där och städa toaletterna och andra utrymmen.

Arbetsledaren på städföretaget var en finska med tjocka glasögon och gulrökta framtänder. Hon kom till fabriken ett par gånger i veckan för att inspektera att jag var på plats och att jag städat ordentligt.

Jag jobbade där hela den sommaren och var där åtta timmar om dagen från måndag till fredag. Vissa dagar var jag så trött att det kändes som att gå runt med en våt handduk på huvudet. Men jag stod ut och var där i alla fall trots att jag ibland kände mig som en zombie.

Som sagt var en stor del området förbjudet för inträde och många rum och kontor fick inte ens jag komma in i trots att jag hade ett giltigt passerkort. Jag antog att de anställda som vistades där fick städa dessa utrymmen själva.

När jag arbetat där i lite mer än en månad satt jag själv en dag i lunchrummet med min mikrade matlåda som morsan tillagat. En svensk man i medelåldern såg att jag satt där ensam och undrade om han fick göra mig sällskap under måltiden. Vi pratade en stund under lunchrasten och jag berättade att jag skulle vara där under hela sommarlovet. Han berättade i sin tur att han jobbat där i några år som datatekniker. Helt spontant frågade jag sedan honom varför många kontorsutrymmen var avstängda för inträde även för mig som hade passerkort. Han svarade lika spontant att det var stängt för att det jobbades med hemligstämplade projekt i dessa rum som var viktiga för företaget att hålla hemliga för allmänheten.

Han svarade att det var stängt för att det jobbades med hemligstämplade projekt i dessa rum som var viktiga för företaget att hålla hemliga för allmänheten.

Jag fortsatte lika spontant att fråga vidare vad det var för projekt man jobbade med. Han hade inga problem med att säga att man arbetade med att framställa och sälja väldigt avancerade datasystem inom vapenindustrin till utlandet. Men mer än så kunde han inte berätta. Detta var allt han sa samtidigt som han gjorde hyschtecknet med pekfingret framför läpparna.

Jag fortsatte att jobba där som vanligt i några veckor till utan att göra så mycket väsen av mig ända tills sista dagen strax innan skolan började igen. De hemliga rummen med de avancerade datasystemen som producerades till vapenindustrin förblev en gåta även för mig som jobbat där en hel sommar.

De hemliga rummen med de avancerade datasystemen som producerades till vapenindustrin förblev en gåta även för mig som jobbat där en hel sommar.

Hela den episoden visar på något egendomligt sätt hur Sveriges gedigna vapenindustri är uppbyggd. Om man inte pratar så mycket om den och samtidigt gör hyschtecknet finns den inte. Den är som den välkända elefanten i rummet. En väldigt stor elefant måste man ändå tillägga som ibland är svår att missa.

Jag önskar en fin sommar till alla vanliga knegare där ute.


Läs fler texter av Pablo

Pedro: mannen, myten, legenden

– Pablo