Mellan 2016 och 2020 jobbade jag som bibliotekarie i en liten kommun.
Under ett av alla våra arbetsmöten meddelade chefen att flera anställda i kommunen skulle få gå en obligatorisk 2-dagarskurs i datakunskap med en IT-konsult. På mötet fick jag också veta att jag var en av de lyckligt lottade. Detta ingick i kommunens digitaliseringsplan som skulle vara uppnådd senast 2025.
Några veckor senare befann sig ett mindre gäng i lite olika åldrar från kommunen på utbildningscentret som låg på Södermalm.
Vi blev välkomnade på morgonen av konsulten med en väntande frukost utanför datasalen. Det var nybryggt kaffe med ostfrallor som hade tomat och gurka. Frukosten ingick för deltagarna de båda dagarna som en del av kurspaketet. Maja, en nyinflyttad bohuslänning som alltid hade snus i munnen och som ansvarade för bibliotekets olika kulturevenemang undrade lite bittert varför det inte fanns något veganskt alternativ. Konsulten svarade att han skulle fixa veganska chokladbollar och havremjölk till nästa dag.
Under frukosten gick han igenom vad kursen skulle handla om de kommande två dagarna. Det var ganska grundläggande datakunskaper. Vi fick även små namnskyltar som vi skulle ha på oss. Jag noterade att konsulten var en lönnfet norrlänning i 50-årsåldern och att han hade en liten fläck majonnäs på sin ljusblåa skjortkrage. Halvt nyvaken tittade jag på hans läppar som rörde sig och jag kunde inte hejda mig själv från att börja fantisera.
Jag noterade att konsulten var en lönnfet norrlänning i 50-årsåldern och att han hade en liten fläck majonnäs på sin ljusblåa skjortkrage. Halvt nyvaken tittade jag på hans läppar som rörde sig och jag kunde inte hejda mig själv från att börja fantisera.
Han var säkert en sådan som ljög för sin fru och sina barn uppe i Gällivare när han insisterade på att få resa själv till Thailand för att jobba som volontär med föräldralösa barn i landets kåkstäder. I själva verket drog han istället till ökända nattklubbar i Bangkok och Pattaya där han älskade att bli smiskad med läderpiska av unga tjejer mot betalning. Kapten Klänning var bara förnamnet och bakom den där hyggliga fasaden var han egentligen en väldigt creepy snubbe. Men som sagt var allt detta bara en produkt av min inbillningsförmåga och morgondimman som inte hade någon som helst förankring i verkligheten. Han var säkert en helyllekille som älskade att vara ute med båten på fritiden och fiska gädda tillsammans med sin familj.
Efter frukosten gick vi in i datasalen och satte oss vid varsin persondator och loggade in med tillfälliga användarnamn och lösenord. Jag fick det festliga användarnamnet “Caipirinha2018”. Cissi, min kollega från barn- och ungdomsavdelningen fick heta ”Busfia1987”. Den här konsulten verkade vara en riktig lustigkurre och inte alls pervers som jag först trodde.
Jag fick det festliga användarnamnet “Caipirinha2018”. Cissi, min kollega från barn- och ungdomsavdelningen fick heta ”Busfia1987”. Den här konsulten verkade vara en riktig lustigkurre och inte alls pervers som jag först trodde.
Han drog sedan en liten vals om Personuppgiftslagen och hur viktigt det är att respektera integriteten hos medborgarna i en modern rättsstat. Det verkade vara viktigt att vi fick relevant information och kunskap eftersom de här kurserna kostar kommunens skattebetalare en hel del pengar.
Strax därefter började han gå igenom Officepaketet. När han kom till Word visade han hur man skulle göra för att få bokstäverna att bli antingen feta eller understrukna. De andra från kommunen såg måttligt intresserade ut och Mona en äldre kvinna som kom från lönekontoret avbröt honom medan han höll på att förklara de fiffiga funktionerna som fanns i världens mest använda ordbehandlare. Hon frågade om han kunde hjälpa henne efter kursen att synka alla profiler som hon hade på olika dejtingsajter till en enda som sedan kunde hittas på alla sökmotorer. Konsulten tittade på henne och hans ansiktsuttryck sa ungefär “Är det där verkligen en seriös fråga?”.
Efter lunchen pallade jag inte att vara med längre. Kursen handlade bara om saker jag lärt mig under gymnasietiden. Jag är absolut ingen fena på datorer men till och med jag kände att ribban låg väldigt lågt för en obligatorisk kurs som skulle pågå i två arbetsdagar. Flera av mina kompisar visste redan på 90-talet hur de skulle piratkopiera musik, filmer och spel. Med andra ord kunde de tänja The Matrix flera år innan Keanu Reeves gjorde det. Jag sa till konsulten att jag skulle gå på toa men gick istället och satte mig i utbildningscentrets kafeteria för att läsa den tredje delen av Harry Potter (jag kunde inte avvika helt eftersom det var obligatorisk närvaro på kursen).
Jag sa till konsulten att jag skulle gå på toa men gick istället och satte mig i utbildningscentrets kafeteria för att läsa den tredje delen av Harry Potter.
Nästa dag gjorde jag samma sak. Jag var med på förmiddagen och gjorde några Exceldokument för att sedan dra till fiket tillsammans med Harry Potter och fången från Azkaban.
Tillbaka på jobbet några dagar senare kom chefen fram till mig medan jag höll på att packa upp och etikettera nya barnböcker. Hon ville att jag skulle komma till hennes kontor för ett samtal på eftermiddagen. Jag kände på mig vad det skulle handla om.
Väl på kontoret bad hon mig att sätta mig i fåtöljen som alltid gjorde att jag fick ont i ryggen. Mycket riktigt började hon sedan gnälla på varför jag hade gått iväg från datakursen som var obligatorisk och att konsulten skrivit till henne via e-post för att meddela detta. Jag svarade att datakursen varit BS och att vi som organisation hade fått ut mycket mer om vi istället gått och bowlat tillsammans precis som de gjorde i filmen The Big Lebowski och samtidigt besparat skattebetalarna pengar. Hon blev då irriterad och fick världens utbrott:
”Jag blir så jävla trött på dig och dina filmkunskaper och att du alltid ska gå runt här och vifta med din jävla allmänbildning! Fan, sök till Jeopardy på TV istället och kom inte hit och lalla med den där jävla skiten! Jag satt med Gunilla Bergström på 80-talet och diskuterade innehållet i böckerna om Alfons Åberg medan du satt med tummen i munnen på dagis din lilla kanalje! Du ska fan inte tro att du är så jävla bra! Du kommer få en varning av kommunen för att du skolkade båda dagarna på den här kursen!”
Jag blir så jävla trött på dig och dina filmkunskaper och att du alltid ska gå runt här och vifta med din jävla allmänbildning! Fan, sök till Jeopardy på TV istället och kom inte hit och lalla med den där jävla skiten!
Min mun öppnades medan jag satt och tittade på henne. Min första tanke var ”Vad fan hände med den svenska konflikträdslan?”. Kärringen hade verkligen fått blodad tand av mitt tilltag, det såg man på henne. Hon var illröd och en stor, blåröd ådra pulserade rakt över hennes panna och den såg ut som en flod som brukar finns på kartor. Jag visste faktiskt inte om jag skulle börja skratta eller gråta. Dessutom hade jag glömt att ta med tandskyddet och boxningshandskarna denna dag. Trots sitt rabiata utbrott hade hon rätt i att jag hade avvikit från kursen de båda dagarna som räknades som arbetstid. Jag svarade att jag var beredd att ta reprimanden av kommunen men hon var redan i full gång och fortsatte nu lite lugnare med sitt anförande:
”Du måste förstå att digitaliseringsplanen är A och O i den här kommunen. Det är verkligen allvarligt! Om Ryssen kommer någon dag kommer han komma på alla fronter. Vi snackar om ett rent och skärt hybridkrig där deras datahackare kommer gå i främsta ledet. Vårt IT-folk kommer vara minst lika viktiga på slagfältet som våra fallskärmsjägare. Då måste alla våra anställda oavsett position kunna gå in och radera allt som finns på jobbmejlen på max tre sekunder! Det ska liksom sitta i ryggmärgen hos varje medarbetare! Därför är det du gjorde häromdagen fullständigt oacceptabelt! Och gör du något liknande igen så kommer du få gå, det kommer jag personligen att se till!”.
Min mun var nu ännu mer öppnare än tidigare och som sagt visste jag inte om jag skulle ta henne på allvar eller inte. Men hon verkade mena allvar, hennes ansiktsfärg vittnade i alla fall om det.
Jag har aldrig riktigt förstått den svenska paranoian mot Ryssen och senast han officiellt var här var när en av hans ubåtar gick på grund strax utanför Karlskrona under det kalla kriget hösten 1981. Det är väldigt längesedan och jag var nära för ett ögonblick att säga det rakt ut som ett motargument. Men jag såg att hon höll på att lugna ner sig efter sitt lilla anfall och jag ville inte hamna ännu mer i clinch med henne på grund av en geopolitisk dispyt och kanske även förlora jobbet på kuppen. Istället sa jag att jag verkligen förstod vad hon menade och att vi alla skulle stå enade tillsammans när Ryssen en dag kommer och visar sig utanför våra fönster. Hon blev då som förbytt och hennes tidigare så koleriska min ändrades snabbt till en något vänligare sådan.
Du måste förstå att digitaliseringsplanen är A och O i den här kommunen. Det är verkligen allvarligt! Om Ryssen kommer någon dag kommer han komma på alla fronter.
Jag hade länge misstänkt att hon hade något bipolärt i sig. Hon kom fram till mig och skakade hand och bad samtidigt om ursäkt för att hon varit lite väl hård i tonen. Egentligen tyckte hon att jag var en duktig bibliotekarie som dessutom hade bra koll på ungdomarna som brukade ta Rohypnol inne på toaletterna. Hon sa att hon inte menat det där med allmänkunskapen och att hon lätt blev avundsjuk när någon yngre visste mer än henne i diverse ämnen. Det skulle inte bli någon varning och hon skulle dra ett streck över hela händelsen. Vi slöt fred och hon sa att jag skulle komma på nästa fredagsfika eftersom hon skulle baka en fyllig Toscakaka till arbetslaget. Jag log och svarade att jag gärna ville komma på fikat och äta Toscakaka. Det kändes som om vi hade löst konflikten på ett hederligt sätt.
Men detta var bara halva sanningen. Efter samtalet gick jag till mitt arbetsrum med en dålig magkänsla. Jag tyckte egentligen att hon var en ragata med väldigt dålig koll på internationell politik. Dessutom hade hennes utbrott fått mig att helt tappa respekten för henne. Jag blev inte ett dugg rädd utan mest förbryllad över att hon helt tappat fattningen framför en av sina medarbetare på ett sådant okontrollerat sätt. Som sagt visste jag inte om jag skulle börja skratta eller gråta. Jag stirrade tomt in på min dataskärm och hela hennes stil fick mig att minnas en svartvit film jag såg när jag var yngre. Det är en film av Leni Riefenstahl (hon som gjorde propagandafilmer åt Adolf Hitler) där många människor marscherar i perfekta, långa led. Det ser väldigt stelt och enfaldigt ut precis som min chef gör.
Till slut slog det mig att jag borde ringa facket eller kanske kontakta Malou von Sivers(Sveriges Oprah Winfrey) på TV4 och berätta om mina erfarenheter av dåliga arbetsledare som helt har tappat fotfästet. Men jag pallade ingetdera. Det var snart löning och på fredag skulle hon komma med Toscakaka till kaffet.
