Trots coronakommissionens rapport har inget hänt inom äldrevården Erling Bronsberg, Vårdbiträde

När jag börjar mitt arbetspass klockan 06:45 står det klart att jag är den enda med medicindelegering på avdelningen. Något som vanligtvis brukar innebära en sak: ingen rast.

För att förtydliga. Att vara ensam med delegering betyder att jag ska dela mediciner och utföra behandlingar, som någon vid ett skrivbord bestämt, till tio demenssjuka boende. Vanligtvis är vi två på kvällar och helger.

Skrivbordsfolket är sällan införstådda i hur det faktiskt ser ut på golvet. De har de äldres hälsa i åtanke, vilket är positivt, men det finns en viss dissonans mellan administrationens tankevärld och vad som är fysiskt möjligt för mig under ett arbetspass. Att till exempel ordinera en promenad på 30 minuter för en person under rådande underbemanning funkar inte. Då måste annat prioriteras bort.

Jag brukar ofta jämföra äldrevården med ett dagis där ”barnen” väger mellan 50 och 130 kilo. De har i många fall samma kognitiva förmåga, och ska ha samma omvårdnad och uppmärksamhet som barn. Blöjor ska bytas, munnar ska mättas och konflikter ska stävjas.

Äldrevården är som ett dagis där ”barnen” väger mellan 50 och 130 kilo. Blöjor ska bytas, munnar ska mättas och konflikter ska stävjas.

Utöver medicinering ska jag också sköta städ, tvätt och disk, förbereda inför frukost, lunch, middag och fika, dokumentation, omvårdnad och det kanske mest viktiga: vara närvarande och stötta de boende.

Denna morgon ska alltså tio personer ha rena kläder, ny blöja, nyborstade tänder, insmorda kroppar och fått sina mediciner. Och allt detta ska helst ske innan klockan 09.00.

Är man två personer för denna uppgift så går det med nöd och näppe. Om allt går som planerat, om ingen kissat på sig eller är särskilt orolig, så kanske jag till och med har tid att sitta med under frukosten och umgås med gamlingarna.

Stressen på jobbet är egentligen inte så jävla farlig. Jag har hellre fler arbetsuppgifter än inga alls. Men det kommer till en punkt då uppgifterna anhopas så till den milda grad att jag inte ens hinner avsluta det jag håller på med innan nästa eld måste släckas. Denna stress smittar också av sig på gamlingarna, så man måste gör sitt yttersta för att trycka tillbaka allt.

När arbetsdagen väl är slut spelas en ändlös kakafoni i huvudet. Lagom till kvällsnyheterna är det som att någon slagit på strömbrytaren till ett tivoli och de bräkande trumpeterna i Gladiatorernas intåg kickar igång. Ibland krävs det en paus på nästan 24 timmar innan jag är mig själv. Och då ska man också vara en fungerande förälder. Är kidsen inte hemma hjälper en starköl med en arbetskamrat.

Under en av dessa terapeutiska öl fick jag reda på att min arbetskamrat varit med om samma sak tidigare i veckan. Fast med ett undantag. Han hade varit ensam med medicindelegering på två avdelningar! 20 personer som alla har tunga mediciner som ska administreras på rätt sätt. Och om du, gud förbjude, ger fel mediciner eller om något annat går åt helvete så är det du som får skulden, inte kommunen eller arbetsplatsen. Skriv en avvikelse. Lägg det på ditt CV.

Om du, gud förbjude, ger fel mediciner eller om något annat går åt helvete så är det du som får skulden, inte kommunen eller arbetsplatsen.

Coronakomissionen menade att ”luften gick ur” äldrevården under pandemin. I något slags desperat rop på hjälp trodde jag verkligen att samhället skulle få upp ögonen för underbemanningen inom denna sektor, men som med så mycket annat skedde ingenting.

Nu har situationen snarare förvärrats. Inflationen gör att många bra och vettiga arbetskamrater slutar. Alla vill inte byta jobb, men de som slutar säger att de måste. Ingångslönen för en undersköterska i Örebro kommun ligger på cirka 22.000, före skatt. För vårdbiträden är den strax över 19.000 kronor. Försök att skrapa ihop till ett värdigt liv under dessa premisser.

Ingångslönen för vårdbiträden i Örebro är strax över 19.000 kronor. Försök att skrapa ihop till ett värdigt liv under dessa premisser.

Personalflykten gör att vi måste ta in nya vikarier som inte får dela mediciner. Vilket är helt förståeligt. Har man inte någon vårdutbildning så krävs det att man blir varm i fötterna. Jag har själv varit där.

Om grundbemanningen bara varit bättre hade vi löst problemet inom arbetsgruppen på ett mer solidariskt sätt. Nu uppstår det istället irritation mellan den fasta personalen och vikarierna som inte kan eller får dela mediciner.

Det finns såklart en strukturell förklaring till denna underbemanning under kvällar och helger: personal kostar pengar, speciellt ob-ersättningen (som egentligen är skrattretande låg – tack, Kommunal).

Jag gick två mil på jobbet idag. 24.145 steg för att vara exakt. Medelklassens hälsocoacher skulle förmodligen brista ut i applåder. Fysisk motion hjälper ju min hjärna och kropp att slappna av. Som med så mycket annat har experterna fel igen.


Läs fler texter av Erling Bronsberg

Ojämlikheten syns tydligt på äldreboendena

– Erling Bronsberg