”Ja, fast det där stället kommer vi aldrig bo på. Det är ju till för noblessen”, säger en av de boende på min arbetsplats.
Han syftar på Karlslundsgården i Örebro – det kommunala äldreboendet som öppnade för tre år sedan. Fullt utrustat med ”den nya välfärdstekniken”, som kommunen kallar det. Sensorer i golven som upptäcker fall, värmeplattor över duschen, medierum med videosamtal, digitala spelbord, lust- och växthus samt ett inglasat promenadstråk med boulebana.
Några kilometer bort ligger min arbetsplats. Här finns inget av det som nämns i texten. Samma kommun, samma stad, men en helt annan verklighet.
Hyran för en lägenhet på Karlslundsgården är 9 152 kronor. Hos mig är priset mellan 5700 och 6 200 kronor.
De äldres kostnad för en plats på ett boende i kommunen ”varierar mellan olika lägenheter”, skriver kommunen på sin hemsida. Hyran för en lägenhet på Karlslundsgården är 9 152 kronor. Hos mig är priset mellan 5700 och 6 200 kronor. Kommunen är samtidigt tydliga med högkostnadsskyddet bara täcker priset för omvårdnad, inte hyror.
Det är inte bara priset på kommunens lägenheter som varierar. Samma sak går att säga om dess medborgare. Allt är relativt, även människovärdet.
En klar majoritet av de jag tar hand om sin bakgrund inom arbetarklassen. Byggnadsarbetaren vars lungor är sönderätna av damm. Undersköterskan som tappat känseln i fötterna. Sopgubben med reumatism. Mjölkerskan vars rygg knäpper som popcorn när hon reser sig ur sängen.
Klassprägeln stannar kvar i vårt medvetande livet ut. När allt annat försvinner, då du inte ens minns dina egna barn, stannar en sak kvar: känslan av otillräcklighet. Inte ens demensen råder bot på den.
Klassprägeln stannar kvar i vårt medvetande livet ut. När allt annat försvinner, då du inte ens minns dina egna barn, stannar en sak kvar: känslan av otillräcklighet. Inte ens demensen råder bot på den.
”Jag har inte råd med det här”, är en återkommande kommentar från de äldre inför kvällsmaten eller fikat. Jag måste då förklara att maten redan är betald. Och jag har slutat räkna gångerna som jag tröstat någon som gråter på grund av oron över pengar. Den nya välfärdstekniken är inte till för alla och förblir mina boendes Versailles. En plats så nära, men ändå så långt bort; ett bevis på allt de kan tänkas få, om det inte vore för deras tidigare position i klassamhället.
Den enda tröst jag har är insikten om att Karlslundsgården faktiskt behöver mig, min arbetsplats och mina boende. Konkurrensen kräver kontraster som motpol. Ett exempel på en plats där man inte vill hamna. Den nya välfärdstekniken kontra den gamla. En inglasad boulebana, eller en grusplan med två bänkar.
De rika behöver fattigfolket för att känna sig säregna. Om vi försvinner, försvinner också de.