Under de flyktiga helgerna känner jag mig lite fri Hugo, Lagerarbetare

Idag cyklade jag en mil fram och tillbaka till gymmet för att ta en simtur följt av ett bastubad. Jag tycker om bastun mest av allt. Den är nästan alltid full nu när elen är så dyr att de har minskat på bastutiderna. Bortsett från hettan tycker jag om att sitta och lyssna på samtalen som alltid uppstår bland männen i bastun. En man talade om att han hade arbetat på ett tungt ställe som levererade möbler hem till folk. Där stannade ingen längre än 3 år. Och även han hade skadat sig och fick sluta. Det var det bästa han gjort, sa han. Nuförtiden är livet mer givande, idag jobbar han förvisso olika scheman varje vecka, men han känner att han gör något viktigt som hjälper andra. Idag jobbar han på ett boende där han lagar mat och när tiden tillåter hjälper han och pratar med de boende.

”Jag älskar mitt jobb och hade jag inte varit tvungen att lämna mitt förra jobb så hade jag aldrig sökt detta.”

Jag levde mig in i hans situation och önskade att också få känna så en dag. Jag som så länge grubblat över att ingen arbetsgivare skulle vilja anställa mig idag (fast så kände jag även i min ungdom – vem skulle vilja ha mig?) att jag skulle tycka det vore pinsamt att att försöka förklara varför jag stannat på lagret så många år. Vad skulle de tro om mig?

Igår filade jag på mitt CV. Men jag har inte vågat skicka in det. Det vore pinsamt att att försöka förklara varför jag stannat på lagret så många år. Vad skulle de tro om mig?

Igår filade jag på mitt CV och skrev (för) långt om varför jag ville få chansen att jobba för kommunen, ja, de sökte flera positioner inom IT och en bibliotekarie. Men jag har inte vågat skicka in dem.

Blev även uppringd av en intervjuare för man kunde få ett presentkort om man var med i en panelundersökning. ”Några kontrollfrågor” sa hon. (Jag hade då redan svarat på samtliga online för att par timmar sedan)

”Yrkestitel?”
”Lagerarbetare.”
”Högsta avslutade utbildning?”
”Högskola.”
”Längd?”
”3 år.”
”Ok…” (och jag svär att jag hörde ett fniss)

Sådana där småsaker gör fortfarande ont.

”Jag kan redan nu se att din målgrupp är full.”

Och jag tänkte att vi är väl inte så unika som vi inbillar oss ändå. Men varför ringde hon? Hon upprepade ju samma frågor som jag redan svarat på. Kanske något fel i det digitala system som styr hennes vardag. Hon lät allt lite uttråkad när hon rabblade upp frågorna, som om hon frågat samma sak hundra gånger om.

Vi arbetare är nog inte heller så unika i vår träldom. Som jag sa till en kollega som pajat ryggen och först då fick ett skrivbordsjobb där han fick sluta pga. stress: ”Ja, här får vi välja mellan att offra kroppen eller psyket.”

Vi arbetare är nog inte heller så unika i vår träldom. Som jag sa till en kollega: ”Ja, här får vi välja mellan att offra kroppen eller psyket.”

När jag kylt ner mig i duschen och bytt om är staden mörk och ett mysigt lugn ligger längs den öde hemfärden. I lägenheterna jag passerar sitter trötta studenter i soffan och pillar på mobilen medan tv:n frågar om de fortfarande ser på tv-serien. Och jag känner mig glad att jag tog en tur idag. Jag cyklade förbi teatern och försökte hitta en föreställning med personen på en av bilderna bredvid schemat, utan lycka. Sedan cyklade jag vidare en bit mot antikvariatet som jag, trots att jag är bokälskare inte besökt på säkert 15 år. Nu för tiden blir det mest att jag lånar böcker, mina två bokhyllor är fulla sedan länge och bokhögar ligger på både golvet och nattduksbordet. Ibland drömmer jag om att ha en egen liten bokhandel eller ett antikvariat. Jag var sugen på att hjälpa till hos Amnesty förra veckan då de sökte någon som ville hjälpa till med bokförsäljning online.

Men helgen är ju helig för mig. Kanske om jag fortfarande arbetat deltid, jag kände mig verkligen mer fri då. Jag provade nya saker, som fermentering, att göra egen kombucha osv. Fast det är klart, vissa dagar kände jag att jag hade för mycket dödtid. Kanske var det delvis därför jag lät mig övertalas att börja jobba heltid. Nu för tiden är det bara under de flyktiga helgerna jag känner mig lite fri, även om jag oftast mer känner mig som ett pick-by-voice batteri i laddstationen. Hoppas på sömn efter en aktiv dag. Men jag vet aldrig om jag vaknar kallsvettig och uppstressad. Det händer ofta.


Läs fler texter av Hugo

Mäktig känsla att bära fanan på 1 maj

– Hugo

Nu har jag flugit för första gången

– Hugo

Tack kamrater, de enda som backade mig

– Hugo