Tvärs över gatan ligger en hipp godisfabrik i ett hippt kluster av andra hippigheter David Rylander, Matvaruchaufför

Två svarta helikoptrar, som hajar, far över Frösundaleden, jagandes något.

Kissnödigheten sätter in.

Solen bländar skarpt i den regnvåta svarta asfalten, kraftigt överexponerad i vitt.

Fyra boxar kaffe med mjölk på pirran i hiss endast avsedd för styckegods, truck förbjuden.
Hittar toalett i sjukhustegellänga som inrymmer institution. Biomedicinföretaget med nån ny innovation måste själva ta hissen ner för att släppa in bud och besökare. Det är nåt med interntelefonerna eller larmföretaget ursäktar sig doktoranden generat.

Tar hissen upp två trappor för att spara på knäna. Jag är tjugofem minuter sen enligt ruttat schema, får ett sms om att hjälp är på väg och så kommer det en kollega och tar tre av mina stopp så jag ska kunna komma ikapp. Helt automatiskt.

Nu är det lunchdags. Jag står kvar i lastplatsen utanför senaste kund, hämtar lunchmackorna från kylskåpet och sätter telefonens timer på fyrtio minuter. Läser några sidor, slumrar några minuter, klockan ringer.

Levererar bananer och kaffe till en mäklare av lägenheter i ett gathörn.

Fyra tunga lådor in i ett Vasastanstrapphus. Höga trappor innanför en inåtsvängande dörr. Försöker få pirran in sidledes till vagnsrampen men dörren klämmer pirran, hotar välta lasten. Tar mig fram till liten hiss där pirran ändå får plats. Trycker upp den och tar själv trapporna. På vägen ut är utmaningen att öppna porten samtidigt som jag har pirran ett par trappsteg upp bakom mig, hålla upp dörren och få ner pirran och ut genom porten. Utan att bli vansinnig och skrika på portjäveln.

På vägen ut är utmaningen att öppna porten samtidigt som jag har pirran ett par trappsteg upp bakom mig, hålla upp dörren och få ner pirran och ut genom porten. Utan att bli vansinnig och skrika på portjäveln.

Nu är jag istället tjugo minuter tidig. Nästa kund får ej levereras innan klockan slagit hel, sätter telefonens timer på en kvart och blundar en stund. Blåsten har tilltagit. Den lilla oxeln tvärs över gatan håller hårt i sina löv ännu men dess äldre släktingar, lönnarna och gammeloxlarna  släpper sina fritt. De virvlar längs gatorna. Hösten är fortfarande ljum, det är skönt att arbeta i bara t-tröja och byxor.

Knacka försiktigt, småbarn i lägenheten. Not från 2016. Plingar på. Två nyliga studentskor har någon briljant idè i ett gammalt träslott. Det insamlade kapitalet täcker hyran. Och hemleverans av smoothies och bananer.

Tvärs över gatan ligger en hipp godisfabrik i ett hippt kluster av andra hippigheter.

Äter russin och digestivekex för att hålla orken och humöret uppe. Hemma på en gata i Sibirien bor seniorer med ett välsorterat finbibliotek i tamburen. Nu är jag en kvart tidig igen.

”Men oj!, kommer ni nu. Men jag hade ju ändrat leverans till kvällen istället idag. Men har du inte fått veta det? Men hur gör vi nu? Jag är ju inte hemma, för jag är hos läk-”

-Klick, säger porttelefonen.
Ringer trafikledningen och rådgör.
Tar ordern i retur.

Det står en sportbil på en lastplats. Han blir dubbelparkerad. Jag hoppas att det när jag kommer tillbaka från leveransen ska stå en arg liten chef från något säljföretag och vara arg över att bli blockerad så jag får svara att låt bli att parkera på lastplatser så löser sig problemet. Gubbjävel. Det skulle vara skönt.

Jag levererar fyra lådor med tre kassar mjölk i varje till ett hippt batteriföretag tre trappor upp utan hiss. Två vändor tre trappor utan hiss. Kontorslandskap i långa rader breder ut sig som en öken. Hoppas de trivs i sina fållor, datamanicklarna och ökengökarna.

Jag levererar åtta box helgmat till en familj i Birkastan. Långa trappor till huset som kärran dras baklänges uppför till en för liten hiss. Där ställs matkassarna in, några stycken åt gången, så många som får plats. Jag tar trapporna och öppnar hissdörren åt varorna som levereras mig. Ställer ut dessa framför dörren. Åker två vändor till. På måndag åker sopgubben sin vända åt andra hållet.

På mitt allra sista stopp på rutt som matvaruchaufför väntar en gammal man på mig. Han sitter på rullatorn i hallen och ber mig bära in kassarna i köket och ställa på matbordet.
Du är nu fulllärd, gå vidare, säger han.

Eller, nä, det där sista skrev jag precis dit. Men gubben var sann, han satt och väntade på mig. Tur att jag kom i tid.

Kontorslandskap i långa rader breder ut sig som en öken. Hoppas de trivs i sina fållor, datamanicklarna och ökengökarna.

Jag är mycket kissnödig sedan en timme.
När jag kommer åter till lagret så parkerar jag bilen vid kanten av toalett- och matboden för att slå en sjua innan jag rullar vidare till tältet och ruttbesiktningen.

Hallå, allt bra? Inget fel på bilen?
Nä, allt gått bra. Det var min sista rutt.
Va, allra sista, ska du sluta?
Ja, idag.
Har du fått en bra sista rutt då? Inne i stan och stressa, gamla stan med  kullerstenar? Eller Huddinge? Bara en massa villor att rulla fram till?
Nä, Kungsholmen och runt där.
Skönt, lycka till med vad du nu ska göra.
Tack.

Grön lapp i fickan och klar för lastning i vindrutan.
Returvaror in i returbilen.
Halvlång kö, kanske fem bilar för tömning, åtta-tio minuter att varva ner på.
Vid utstämpling fem minuter tidig, pratar hejdå med folk.

Lämnar åter arbetskläder, tankkort, stämpelblipp. Utan att kvittera. Åker hem.

Scoutmöte, vi övar sjukvård vid stationer på skolgården. Jag lär ut vad man gör om nån satt i halsen. Ryggdunkar, heimlichmanövrar och annat jag lärt mig på tunnelbanan hem.

Till kvällsfika firade vi födelsedag med kladdkaka.


Läs fler texter av David Rylander

Jag rullar ut från lagret, nytvättade små tjänstemän blänker i morgonsolen

– David Rylander