Här har ni blatten som tappade bort sin etniskt svenske patient, skulle det stå på flashback Pablo, arbetsfri

Under många år har jag haft olika uppdrag som ledsagare. Det går ut på man ska vara kontaktperson för individer som har olika typer av funktionsnedsättningar. I mitt fall har det uteslutande handlat om unga killar som har den mildare graden av autism. Ledsagning handlar främst om att vara som en vän för de som har svårigheter med den sociala biten. Man ska helt enkelt hjälpa dem att bryta isoleringen som de nästan alltid lider av på olika sätt.

En ung kille med autism bodde i innerstan tillsammans med sina föräldrar och en yngre bror. Vi kan kalla honom Viktor för att respektera hans rätt till anonymitet.

Viktor gick på gymnasiet och ägnade hela sin fritid åt ett enda intresse. Han var nämligen besatt av slaget vid Narva som ägde rum år 1700 (Sverige mot Ryssland i det stora nordiska kriget). Fältslaget som hade inträffat i nuvarande Estland mer än 300 år tidigare försökte han lära sig alla detaljer om helt utantill. Han memorerade precis allt, något som självfallet hade att göra med hans autism. Många med autism brukar ha ett enda specialintresse som de är väldigt duktiga på. Precis som Dustin Hoffman var ett geni på siffror i Rain Man var Viktor ett snille när det gällde slaget vid Narva. Han hade punktmarkerat en enda händelse i världshistorien men verkligen lärt sig alla dess detaljer från A till Ö. Hans sovrum såg också ut som ett fältslag eftersom det var bombarderat med kartor, böcker och många modellfigurer i olika storlekar som representerade de olika aktörerna i striden.

Hans sovrum såg också ut som ett fältslag eftersom det var bombarderat med kartor, böcker och många modellfigurer i olika storlekar som representerade de olika aktörerna i striden.

Modern började oroa sig för sonen eftersom hon kunde se att han bara tänkte på enda sak så fort han kom hem från skolan. Vissa dagar glömde han till och med att äta middag tillsammans med familjen.

Vid ett tillfälle fick hon förslaget av Viktors mormor att hon skulle kontakta en spiritist som skulle kunna hjälpa honom att bli av med den mentala besattheten som han led av. Det skulle vara en spiritist i paritet med sierskan Saida Andersson som hade försökt hjälpa Polisens Cold Case grupp på 1990-talet att lösa gamla, ouppklarade mordutredningar som hamnat på hög. Saidas expertis som skulle hjälpa polisen att hitta nya ledtrådar hade inte lett någonvart. Flera av de mordutredningar som hon hade varit involverad i förblev ouppklarade. Snacka om pseudovetenskap. Den mycket populäre kriminologen och tillika vinkännaren Lars-Ove Larsson (Leif GW Perssons antagonist) skakade på huvudet efter denna tabbe i direktsänd TV samtidigt som han flåsade och grymtade ”Vilka stolpskott till utredare vi har i det här landet!”

Efter många om och men kom den tilltänkta spiritisten kom så småningom hem till dem en dag och genomförde demonutdrivningen. Det var riktigt otäcka scener när Viktor låg där fastbunden i sängen och hon försökte banka ur honom djävulen.

Det var riktigt otäcka scener när Viktor låg där fastbunden i sängen och hon försökte banka ur honom djävulen. Men det hjälpte tyvärr inte och dyrt var det också.

Det påminde mycket om det som hände i kultfilmen Exorcisten från 1973. Men det hjälpte tyvärr inte och dyrt var det också. Tvärtom blev det bara värre. Viktor började nu intressera sig för hela Det stora nordiska kriget istället för ett enda slag. Som man kan tänka sig blev nu hela den stora innerstadslägenheten fylld av olika reliker från ett gammalt krig som varade i hela 21 år.

Detta tärde självklart på resten av familjen och det var ofta en ansträngd stämning hemma hos dem. En dag fick fadern ett jätteutbrott vid köksbordet när en av Viktors större plastfigurer föll ner och spillde ut hans kaffe:

”Helvete Viktor vi kan inte ha det såhär mera! Nu får det fan vara nog med ditt jävla samlande! Och den där kvacksalverskan som var här och tog betalt och så blev allt bara värre! Jag ska fan anmäla henne till Konsumentverket för falsk marknadsföring!”

Tålamodet var slut och det var då föräldrarna bestämde sig för att kontakta samordnaren på kommunens enhet för LSS (Lagen om särskilt stöd).

Det var så jag kom in i bilden och blev Viktors ledsagare. Personkemin stämde och vi kom överens med en gång. Vi umgicks regelbundet oftast på helger och genomförde alla möjliga aktiviteter som till exempel bowling, besök på olika muséer eller så träffades vi för en enkel fika på stan. Han var inte längre lika besatt av Det stora nordiska kriget och det verkade som han i mig hittat den äldre brodern han aldrig haft.

Han var inte längre lika besatt av Det stora nordiska kriget och det verkade som han i mig hittat den äldre brodern han aldrig haft.

Vid ett tillfälle skickade han till och med ett sms där det stod ”Du och jag är BFF (Best Friends Forever)”. Föräldrarna tackade mig för den goda insats jag gjorde med deras äldste son och för att vi lyckats vända den negativa trenden. Som jag såg det behövde Viktor mest komma ut och se nya saker. Han behövde nya perspektiv och det var på det området en sådan som jag kunde hjälpa honom.

Några år senare under en sommar föreslog jag att vi skulle göra en dagsutflykt till Drottningholms Slott. Han hakade på idén. Det var en fin sommardag och solen sken från alla håll. Vi tog bussen ut dit från Brommaplans bussterminal.

Drottningholm är en fridfull plats och passar väldigt bra för besök under sommarhalvåret med sina byggnader, växtlabyrinter och fina utsikt strax intill Mälaren. Ett besök hit passade även bra med tanke på Viktors tidigare så enträgna intresse av äldre, svensk historia.

Vi tog först en promenad och sedan en fika i närheten av Kina slott. De hade goda frasvåfflor med hjortronsylt och vispgrädde som vi åt på deras uteservering. Efter en stund var jag tvungen att gå på toa och göra nummer två. Den där vispgrädden hade inte varit helt hundra. Jag var på toa i ungefär 10-12 minuter. När jag kom ut från toan var Viktor inte kvar på uteserveringen. Jag undrade vart han tagit vägen och började ropa efter honom. Men till min stora förvåning fick jag inget svar. Jag började fråga folk som satt på uteserveringen om de möjligen sett en ung kille röra sig i närheten. Ingen där hade märkt av honom och att han dessutom försvunnit.

När jag kom ut från toan var Viktor inte kvar på uteserveringen. Jag undrade vart han tagit vägen och började ropa efter honom.

Jag försökte ringa hans mobil men den var avstängd. Han hade förmodligen glömt att slå på den när vi lämnat hans hem. Jag fick då stor panik och började ropa efter Viktor åt alla håll. Men han var spårlöst försvunnen. Jag letade överallt i ungefär 30 minuter medan min panik bara blev större. Till slut hade jag inget annat val än att ringa polisen. Det kom en patrullbil efter en liten stund och jag förklarade för dem vad som hänt med Viktor. De larmade alla andra bilar som befann sig i närområdet och beskrev situationen med hans funktionsnedsättning via radion. Poliserna bad mig att ge dem signalement på hans utseende. Jag beskrev honom för dem så gott jag kunde och när de gett ut signalementen på polisradion bad de mig att sätta mig i deras bil. Vi åkte sedan runt och letade efter honom.

Jag var panikslagen över att jag hade tappat bort honom på ett så klumpigt sätt. Hur skulle jag förklara det här för hans föräldrar om vi inte hittade honom. Alla möjliga scenarion började utspelas i mitt huvud. Som till exempel att kvällspressens löpsedlar skulle basunera ut ”Slarv från vårdare slutar med borttappad och försvunnen patient på Drottningholm”. Missing People Sweden skulle säkert bli inblandade och de skulle sedan hitta Viktor nedsänkt i ett dike i skogen flera dagar senare. Jag var den som skulle få bära hundhuvudet för hans makabra försvinnande och sedermera alltför tidiga död. Samordnaren från LSS-enheten skulle säkert också anmäla mig för Grovt vållande till annans död. Sedan skulle en ung, finnig skåning som mest satt och masturberade framför sin dator lägga ut all information om mig på Flashback.se och skriva inlägget ”Här har ni bladdahjäveln som tappade bort sin etniskt, svenske patient vid kungens slott!”

Sedan skulle en ung, finnig skåning som mest satt och masturberade framför sin dator lägga ut all information om mig på Flashback.se och skriva inlägget ”Här har ni bladdahjäveln som tappade bort sin etniskt, svenske patient vid kungens slott!”

Det kändes som om allt skulle gå åt helvete och jag kände mig som världens sämste ledsagare. Dessutom skulle säkert hans föräldrar strypa mig för att jag tappat bort deras son och jag förstod dem. Jag skulle väl också ha gjort det om jag haft egna barn och något praktarsel tappat bort dem.

Ett par timmar gick och vi fortsatte att åka runt medan vi letade efter Viktor. Då kom ett utrop på radion att några andra poliser hade hittat honom. I det ögonblicket kändes det som om jag sakta började återfå mitt förstånd som också varit försvunnet en längre stund.

De hade hittat honom ganska långt bort vid busslinjens sista hållplats. Han hade förmodligen blivit rädd när jag inte dök upp snabbt från mitt toabesök och sprungit iväg till närmsta busshållplats och tagit första, bästa buss som kommit. En av poliserna sa att deras kollegor fått ett samtal från en man som var chef i en matbutik som berättade att en ung kille med Downs syndrom kommit in och börjat fronta deras varor utan butikskläder. Jag korrigerade dem och svarade att han hade Autism och inte Downs syndrom. Man bör ha koll på diagnoserna.

En av poliserna sa att deras kollegor fått ett samtal från en man som var chef i en matbutik som berättade att en ung kille med Downs syndrom kommit in och börjat fronta deras varor utan butikskläder. Jag korrigerade dem och svarade att han hade Autism och inte Downs syndrom.

Vi kom dit en stund senare och mycket riktigt stod Viktor och frontade varor mitt i butiken i närheten av kassorna. Jag gick fram och började prata med honom och även fast jag ville kunde jag inte bli arg på honom för att han sprungit iväg utan att säga något. Det var viktigt att jag i det läget försökte behålla min framtoning som professionell ledsagare och att jag samtidigt tog hänsyn till hans diagnos.

Viktor fick en glass av butikschefen och jag tyckte att han var en riktig snåljåp. Killen kunde väl ha fått ett par kilo oxfilé som vi sedan kunde ha grillat på stranden. Vi fick sedan skjuts in till innerstan och jag fick förklara för hans föräldrar vad som hade inträffat några timmar tidigare. Till min förvåning blev de inte så arga över incidenten. De var naturligtvis inte glada över händelsen men menade att det kan hända vemhelst. Dessutom kände de att jag hade gjort ett bra arbete med Viktor de senaste åren som jag ledsagat honom. Det viktiga vara bara att inte lämna honom själv mer än några minuter åt gången. Den dagens händelse behövde inte vara något som vi skulle haka upp oss på. Vi kunde lämna det därhän.

Jag lärde mig att aldrig lämna någon som har en funktionsnedsättning ensam en längre stund. Om jag måste skita får jag helt enkelt hålla mig i flera timmar eller så måste han följa med in på toaletten. Det låter äckligt men hellre det än att jag tappar bort honom.

Slutet gott och allting gott men jag lärde mig efter det att aldrig lämna någon som har en funktionsnedsättning (även fast den är liten) ensam en längre stund, särskilt om vi besöker en främmande plats långt hemifrån. Om jag måste skita får jag helt enkelt hålla mig i flera timmar eller så måste han följa med in på toaletten. Det låter äckligt men hellre det än att jag tappar bort honom.


Läs fler texter av Pablo

Lokalvårdare i vapenindustrin

– Pablo

– Pablo