Många stannar på lagret tills de stupar Hugo, Lagerarbetare

Jag söker nästan aldrig jobb. Det senaste jag sökte var till biblioteket i min hemstad, jag fick aldrig något svar. Jag minns en tid för längesedan när jag fick höra att jag aldrig skulle få det att låta som om jag flyr från mitt jobb när jag söker ett nytt. Fast flyr vi inte alla ständigt ifrån där vi är just nu? Är det inte något eftersträvansvärt att fly medan vi fortfarande kan? 

Många är de som stannat kvar på lagret tills de stupat. En del lappas ihop och stannar kvar. Kanske för att de är rädda för att inte kunna fortsätta leva som de gör nu, utanför jobbet alltså. Kanske för att de övertygats om att ingen vill ha en lagerarbetare. Kanske för att de är rädda att offra många år och ta ett stort lån för att i slutändan bara kanske ta sig vidare upp för stegen. 

Vi som arbetar monotont har mycket tid över att tänka, tiden rör sig liksom inte riktigt om vi lever i nuet. Att ständigt försöka leva i nuet är en dröm för de som töms på sin mentala kraft bakom datorskärmens eviga sken. Vi som jobbar med våra kroppar vill bara fly nuet så fort vi stämplat ut, ett nu som ständigt gör sig påmint via kroppens diverse krämpor.

Vi som arbetar monotont har mycket tid över att tänka, tiden rör sig liksom inte riktigt om vi lever i nuet.

Oavsett om vi känner oss slutkörda så ska vi upp på morgonen därpå, i snitt 8 ton lyfter våra kroppar varje dag och varje lyft kan vara det som förstör våra ryggar. En kollega lyfter tungt på gymmet varje dag, några hundra kilo i marklyft, för hen pajade ryggen rejält när hen lyfte ett a4-papper från golvet. 

Företaget är kollektivanslutet och betalar högsta lägsta tillåtna lön till sina medarbetare”

Stod det på ett a4-ark på väggen i omklädningsrummet, ihop med några andra idiotiskt formulerade punkter. Högsta lägsta lön, från ett av världens största företag, det är väl så de blev stora antar jag. Länge undrade jag varför de inte valde att lyfta sin personal via konkurrenskraftig lön och internutbildningar. När jag sett hur lätta vi är att ersätta så förstår jag delvis varför de inte bryr sig. Vi är blott en utbytbar del i maskineriet som oavbrutet spinner runt inom de där fyra väggarna.

När jag sett hur lätta vi är att ersätta så förstår jag delvis varför de inte bryr sig. Vi är blott en utbytbar del i maskineriet som oavbrutet spinner runt inom de där fyra väggarna.

“Lagerarbete har ju sitt rykte”

Sa en arbetsgivare som en kollega var på jobbintervju hos.

Jag hoppas att ni inte dömer mig på grund av det.”

Sa min kollega.

Och jag tänkte att jag kommer nog aldrig att komma härifrån…

Han som slitit sin kropp vecka ut och vecka in i åratal till högsta lägsta lön. Nästan aldrig har han varit sjukskriven. Men av någon anledning räknas inte hans slit lika mycket, bara för att han fått en titel som gäller på en liten plätt bakom 4 tunga och kalla  betongväggar.

Otaliga gånger har jag själv tänkt:

Jag hade ju bara kunnat säga upp mig idag och aldrig mera satt min fot här igen.”

Men ovissheten håller mig i ett hårt grepp, stryper långsamt livsgnistan ur mig.

Ovissheten håller mig i ett hårt grepp, stryper långsamt livsgnistan ur mig.

Vi samlar de få kronor vi kan lägga undan från vår högsta lägsta lön och hoppas att pengahögen en dag ska ha vuxit så stor att den kan förändra våra liv, om våra kroppar fortfarande fungerar tills dess, om vi fortfarande har hoppet och självförtroendet kvar tills den dagen. Om någon kommer acceptera oss som flyktingar trots vårt CV.


Läs fler texter av Hugo

Nu har jag flugit för första gången

– Hugo

Tack kamrater, de enda som backade mig

– Hugo

– Hugo