För ett tag sedan fick jag veta att min gode vän Gunnar Thorell avlidit hastigt mitt under allhelgonahelgen. De anhöriga vet inte säkert vad det var som hände men förmodligen berodde det på ett plötsligt hjärtstopp när ett blodkärl inom honom brast sönder.
Nyheten om hans död som jag fick dagen efter via e-post av hans livskamrat sedan många år kom såklart som en chock och jag fick genast lust att lägga mig på sängen i fosterställning med tummen i munnen. Detta var även vad jag gjorde till en början men det gick snabbt över och jag ställde mig upp och fick istället idén att jag kanske borde hedra honom och hans liv på något sätt. Gunnar var en sann livsnjutare som visste hur man såg på livet från den ljusa sidan och därför kändes som det enda rätta att hedra hans livsgärning med ett inlägg till bloggen istället för att gotta mig i självömkan.
Jag förstår nu när han inte är här längre att han fungerat som en extrapappa under all den här tiden efter att min egen far hastigt gick bort i cancer våren 2019.
De senaste fem, sex åren har Gunnar och jag haft kontakt flera gånger i veckan oftast via sms. Jag förstår nu när han inte är här längre att han fungerat som en extrapappa under all den här tiden efter att min egen far hastigt gick bort i cancer våren 2019. Således kan man säga att även jag har mina ”daddy issues”.
Vi träffades första gången under hösten 2010. Ungefär två år tidigare hade jag flyttat in till min första egna lägenhet som jag fått via Bostadsförmedlingen. Det här var på den tiden då det fortfarande gick att få ett förstahandskontrakt på en hyreslägenhet utan att behöva stå i den allmänna bostadskön i decennier.
Det här var tyvärr också perioden då skedde många ombildningar av allmännyttiga bostäder till bostadsrättsföreningar runtom i hela Stockholm. Även på gatan där jag bodde startades ett initiativ av några grannar under hösten 2010 att göra ett ombildningsförsök av de många lägenheterna som fanns i kvarteret. Grannarna hade anlitat en så kallad ”ombildningskonsult” som skulle hjälpa dem med allt det praktiska kring själva ombildningen. I gengäld skulle konsulten sedan få en procentandel av den nybildade bostadsrättsföreningen när försäljningen av de kommunala lägenheterna gått igenom.
Något år tidigare hade jag blivit medlem i Hyresgästföreningen (HGF) av en slump eftersom jag mest ville ta del av deras medlemsrabatter på olika saker såsom biobiljetter och böcker. Men jag blev mer och mer aktiv i HGF när jag förstod att hela gatan där jag bodde var uppe på tapeten för en ombildning till bostadsrätter. Jag började gå på flera av deras lokala möten och förstod tyvärr snabbt att Hyresgästföreningen i sig inte skulle göra så mycket för att stoppa det kommande ombildningsförsöket. Hyresgästföreningen är en jättegammal organisation i Sverige som startade en gång i tiden som en folkrörelse men som numera är ganska förstelnad och byråkratisk i sin utövande form.
Istället pratade jag ihop mig med två grannar som också var aktiva medlemmar i HGF för att starta en helt fristående grupp som aktivt skulle motarbeta ombildningsgruppen som hade bildats några månader tidigare.
Man kan lugnt säga att det snabbt blev en infekterad stämning bland de boende i kvarteret på grund av ombildningsprocessen som nu var i full rullning.
Man kan lugnt säga att det snabbt blev en infekterad stämning bland de boende i kvarteret på grund av ombildningsprocessen som nu var i full rullning. Många på ja-sidan hade snabbt insett att en ombildning och en eventuell försäljning av den egna lägenheten skulle ge ett kraftigt överskott på det personliga bankkontot. Medan vi på nej-sidan främst representerade hyresgäster som hade det väldigt knapert ekonomiskt och som skulle få det väldigt svårt att få stora banklån som kunde täcka in både insatsen till den egna lägenheten och även den automatiska skulden som skulle uppstå till den nybildade bostadsrättsföreningen. Många på gatan hade helt enkelt inte råd att köpa sina lägenheter eftersom de levde på låga pensioner eller ekonomiska bistånd av olika slag som de fick av staten.
Ingen i vår grupp hade tidigare arbetat med att försöka stoppa en ombildning så vi blev snabbt medvetna om att vi behövde hjälp utifrån. Vi tog därför fort kontakt med nätverket ”Rädda hyresrätten!” och bad dem om hjälp i hur vi skulle gå tillväga för att kunna stoppa ombildningen som höll på att genomföras i vårt kvarter.
Det var så här jag fick kontakt med Gunnar. Han var den person från nätverket som aktivt kom att ställa upp som talare/föreläsare på många av de möten vi anordnade för de boende i den lokala hyresgästföreningens möteslokal.
Han berättade också att han varit med och stoppat ett ombildningsförsök i sitt kvarter bara några år tidigare och då blivit väldigt aktiv i HGF.
Redan på det första mötet vi hade tillsammans med honom kunde jag ta till mig att han kunde jättemycket om ombildningsprocesser och utförsäljningar (privatiseringar) av allmännyttiga bostäder. Han berättade också att han varit med och stoppat ett ombildningsförsök i sitt kvarter bara några år tidigare och då blivit väldigt aktiv i HGF.
Gunnar var verkligen det man kan kalla en ”eldsjäl” i både Hyresgästföreningen och ”Rädda hyresrätten!”. Allt detta gjorde han dessutom gratis genom sitt ideella arbete för att kunna hjälpa vanliga hyresgäster i de här infekterade ombildningsprocesserna som uppstod titt som tätt i Stockholm och som tyvärr även ofta var omgärdade av aggressiva marknadsmetoder från ombildningsgrupperna och konsulternas sida.
Journalisten Kent Werne beskriver på ett förträffligt sätt hur ombildningsprocesserna av kommunala bostäder kunde gå till rent praktiskt och även hur kontaminerad stämningen kunde bli bland de boende i gamla kvarter på bara över en natt i sin bok ”Du sköna nya hem” från 2010.
Vår lilla grupp lyckades ändå till slut stoppa ombildningsförsöket strax innan sommaren 2012. Till stor del tack vare Gunnar och hans kamrater från ”Rädda hyresrätten!” men även mycket tack vare den blogg som vi startade och använde frenetiskt för att sprida negativ information om ombildningar till våra grannar. Idén till att starta än blogg hade vi fått av de informationsansvariga på nätverket under initialskedet av vår kamp. Bloggen gick verkligen hem och flera av våra inlägg, särskilt de som publicerades strax innan omröstningen för eller emot ombildningen hade flera tusen läsare.
Vår lilla grupp lyckades ändå till slut stoppa ombildningsförsöket strax innan sommaren 2012. Till stor del tack vare Gunnar.
Till och med lokaltidningen fick reda på vår strid via bloggen och en journalist kontaktade oss strax före omröstningen och skrev ett helt reportage om de ohederliga metoderna konsulten och ombildningsgruppen bedrev i kvarteret för att få hyresgästerna att skriva under fullmakter till deras fördel.
Ombildningen stoppades som sagt och detta var mycket tack vare personer som Gunnar som kom från den gamla skolan där det var inbyggt i livsnerven att man skulle bistå och arbeta med att hjälpa andra människor på ett solidariskt sätt utan att ta betalt för det. Det finns tyvärr inte så många sådana människor kvar i denna era som till stor del kretsar kring tanken att vi ska kunna ta betalt för de arbeten och tjänster vi utför åt andra.
Vår motståndsgrupp upplöstes efter omröstningen på ett naturligt sätt eftersom dess enda syfte varit att motarbeta ombildningen som bostadsrättsivrarna ville genomdriva till varje pris. Men innan vi upplöstes hann vi även faktiskt vara med på ett par protestaktioner som Gunnar genomförde tillsammans med ”Rädda hyresrätten!”, HGF och andra aktiva personer som kämpade för att bevara de kommunala hyresrätterna runtom i staden.
Ombildningen stoppades som sagt och detta var mycket tack vare personer som Gunnar som kom från den gamla skolan där det var inbyggt i livsnerven att man skulle bistå och arbeta med att hjälpa andra människor på ett solidariskt sätt utan att ta betalt för det.
Protesterna genomfördes utanför Stockholms stadshus och vid ett av tillfällena kom det faktiskt flera hundra personer som ville bestrida de styrande politikernas avknoppning av de kommunala bostadsbolagens lägenhetsbestånd. Många vanliga människor utan någon särskild markerad politisk hemvist var mycket irriterade på de oärliga argumenten som de styrande politikerna använde för att
rättfärdiga alla de här utförsäljningarna och ombildningarna som fick pågå under flera års tid.
Den uppretade stämningen handlade främst om att visa sitt missnöje mot den lättvindighet som hade uppstått i stadshuset kring att göra sig av med bostäder som ändå tillhörde de skattebetalande invånarna. Med värme minns jag än idag många år senare hur vi stod där tillsammans med Gunnar och alla de andra på barrikaderna. Jag tappade sedan kontakten med honom efter alla de här striderna eftersom hans primära mål hade varit att hjälpa oss att stoppa ombildningen på vår gata.
Med värme minns jag än idag många år senare hur vi stod där tillsammans med Gunnar och alla de andra på barrikaderna.
Det gick flera år utan att vi träffades ända till jag stötte på honom av en slump. Jag minns inte säkert men jag tror det var antingen sommaren 2016 eller sommaren 2017 som jag sprang på honom när han kom cyklandes vid Årstaviken, alldeles i närheten av det gamla reggaecafét som låg strax intill vattnet. Vi kände igen varandra med detsamma från tiden med att stoppa ombildningen. Han berättade att han inte längre var aktiv i nätverket och i HGF utan levde numera ett stillsamt som pensionär tillsammans med sin partner. Vi pratade en stund och sa att vi skulle adda varandra på Facebook innan vi skildes åt.
Som redan nämnts blev han som en andre far för mig de senaste åren och vi har verkligen lärt känna varandra på djupet.
Han var ursprungligen från Dalarna och jobbade i många år som socialarbetare inom SOC i Stockholm med personer som hade långvariga missbruk bakom sig och som behövde mycket hjälp för att kunna komma vidare med sina trassliga liv. Han jobbade med detta fram till sin pensionering då han blev aktiv inom HGF och ”Rädda hyresrätten!” i mitten av 00-talet. Jag fick även veta att han hade rest väldigt mycket som ung och bland annat besökt Kina mitt under Maos kulturella revolution.
Han kom cyklandes vid Årstaviken, alldeles i närheten av det gamla reggaecafét
som låg strax intill vattnet.
Han hade även varit i staden Essaouria (den blåa staden) på Marockos västkust mitt under självaste hippieeran och rökt jättebra hasch tillsammans med amerikanska vietnamveteraner och efter det också varit i Indien och tagit sig ända till Australien där han bodde i några år i slutet på 70-talet. Sedan bestämde han sig för att komma tillbaka till Sverige för att stadga sig och bilda familj. Gunnar fick en son och en dotter som båda är födda på 80-talet.
Vi brukade även prata mycket om politik, böcker och filmer.
Han hade hjärtat till vänster när det gällde de flesta politiska frågor och hade blivit bestört när riksdagen bestämde sig för att Sverige skulle gå in i försvarsalliansen NATO tillsammans med Finland efter Rysslands intåg i Ukraina. Han tyckte det var en väldigt dum idé att ge upp sin neutralitet bara sådär efter 200 år av alliansfrihet.
I sin ungdom hade han klassikern ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg som en av sina stora favoritromaner och på senare tid hade han uppskattat chilenaren Roberto Bolaños böcker ”De galna detektiverna” och ”2666”. Han hyllade denne författares mångfacetterade tematik i dessa bägge romaner och tyckte verkligen att chilenaren skrev bra skit, riktigt bra skit! Han gillade också ”The big Lebowski”, särskilt Jeff Bridges ikoniska huvudroll som ”The Dude” i bröderna Coens numera kultförklarade film från 1998.
Han hann berätta att han läst min text på bloggen om kriminalvården och tyckt mycket om den varma reflektionen om den unge killen Miguel och undrade om det skulle komma en fortsättning på berättelsen.
Sista gången vi sågs var på hans födelsedagskalas i mitten av oktober. Han hann berätta att han läst min text på bloggen om kriminalvården och tyckt mycket om den varma reflektionen om den unge killen Miguel och undrade om det skulle komma en fortsättning på berättelsen. Gunnar är den person som tillsammans med ansvarig utgivare för ”Arbetarbloggen” läst alla mina texter. I våra sista sms-meddelanden strax före sin död frågade han när jag skulle skriva min första roman och uttryckte att han uppskattade min personliga och enkla stil som han samtidigt ansåg vara charmig och full av humor. Han tyckte stilen hade mycket dragningskraft och ville gärna se en roman om en samtida själ på irrfärd genom livet och att det säkert skulle bli en ”mosaik” av röster med min typ av erfarenheter. Han sa det aldrig rakt
ut men jag tror att han gillade mycket att jag skrev som en blatte och inte som svennebanan. Jag skickade snabbt tillbaka ett meddelande och undrade om han menade att jag kunde skriva något som liknade Hemingways eller Camus stora romaner och svaret som jag fick tillbaka omedelbart var ”Ja varför inte min vän!”
Det finns tyvärr inte så många sådana människor kvar i denna era som till stor del kretsar kring tanken att vi ska kunna ta betalt för de arbeten och tjänster vi utför åt andra.
När jag nu ser våra sista meddelanden som fortfarande finns kvar på min telefon småler jag och tänker: ”Ja varför inte min käre Gunnar, mi compadre, att drömma stort har aldrig kostat några pengar, så varför inte slå på stort med en gång och anse att man kan bli en minst lika framgångsrik författare som både Ernest Hemingway och Albert Camus! Fuck Jante!”
Tyvärr inser jag även nu att han aldrig kommer att få se ett så ambitiöst projekt bli verklighet (om det någonsin blir det överhuvudtaget) och det gör såklart väldigt ont i bröstet. Men all denna sorg mildras en aning när jag tänker på alla de fina stunder som jag fick tillsammans med Gunnar ända fram till hans död. När jag går in på hans Facebook-sida som finns kvar och ser hans profilbild med palestinasjalen känns han fortfarande levande.
Jag blir varm inombords när jag tänker på hans stilfulla och saktmodiga sätt att tala och hans långa och spensliga figur. Om han varit fotbollsspelare i sin ungdom hade han förmodligen blivit utsedd av tränaren till en elegant mittfältare som fått dirigera hela manskapet från mitten av planen, typ som fransmannen Zinedine Zidane. Han var en sådan som kunde dirigera taktpinnen på ett fast men ändå ödmjukt sätt. Och precis som en fotbollsspelare som avslutar sin briljanta karriär efter att ha vunnit alla ligor och cuper med sitt lag gjorde Gunnar detsamma. Han var glad in i det sista och han avslutade berättelsen om sitt liv på den absoluta toppen. Berättelsen om socialarbetaren som sedan blev en kämpe för bevarandet av hyresrätten.
Vila i frid min vän och tack för allt det goda kaffet vi druckit tillsammans de här sista åren!
