Arbetsledaren presenterade mig som sagt för alla nya kollegor och till sist för tjejen som jag skulle hjälpa med en del av hennes arbetsuppgifter.
Hon hette Dunya och hade sitt lilla kontorsutrymme alldeles intill lastkajen där alla transporter till bibblan kom. Man märkte snabbt att det var mycket spring där fram och tillbaka hela dagen.
Resten av den första dagen fick jag vara med Dunya som visade mig noggrant den del av hennes uppgifter som jag skulle ta över fram till årsskiftet.
Efter några veckor hade jag kommit ganska bra in i alla de nya arbetsrutinerna, både uppe i biblioteket och på nedervåningen.
Dunya hade hand om all post, fjärrlånen och en del av medieinköpen till vuxenavdelningen. Hon ansvarade för att hyllorna ”K” och ”O” alltid skulle vara fräscha med aktuella titlar och verk. På svenska bibliotek används företrädesvis klassifikationssystemet ”SAB” (Sveriges allmänna biblioteksförening) där ”K” står för historia och ”O” för samhällsvetenskap.
När Dunya inte var borta på grund av sina krävande studier brukade vi jobba tillsammans i det lilla utrymmet där vi hade våra skrivbord mitt emot varandra. Vi brukade få ögonkontakt så fort vi inte tittade in i dataskärmarna och pratade en del när det mesta av dagens jobb var avklarat. Hon var en sådan som gillade att prata mycket så fort det hade varit tyst alldeles för länge. Medan jag var den som ofta var i min egen värld när det inte fanns något brådskande att ta itu med.
Dunya berättade i olika omgångar om sin bakgrund för mig.
Hon var född 1986 och hade kommit som 10-åring till Sverige från Irak mitt emellan de två gulfkrigen.
Detta var när USA invaderade landet två gånger för att försöka störta sin förre detta allierade Saddam Hussein och dennes regim när han inte längre ville dansa efter deras pipa.
I amerikanska maffiafilmer brukar det ofta framhävas att det är din bäste vän som en dag kommer att hugga dig i ryggen när du inte längre behövs inom ”organisationen”. Detta var även vad som till slut hände mellan USA och Saddam Hussein. Den tidigare gunstlingen blev till slut en för stor ”pain in the ass” som det var bäst att göra sig av med. Därför kom det två invasioner av ett land på andra sidan havet som till stor del består av sandöken och betydande oljereserver inom loppet av endast 12 år.
Dunyas familj var från Bagdad och de hade det tufft ekonomiskt under den här tiden eftersom de var många syskon som skulle ha mat varje dag. Familjen hankade sig fram så gott det gick under en period då landet var utsatt för kraftiga sanktioner på grund av de konflikter som Saddam Hussein hade med stora delar av västvärlden.
Familjen fick så småningom sin chans att lämna landet våren 1996.
De hamnade först i Amsterdam hos några släktingar som flyttat dit några år tidigare. Det var först tänkt att de skulle stanna i Nederländerna men familjen var för stor för att kunna vara inneboende en längre tid hos släktingarna. Dessutom hade bägge föräldrarna svårt att ta till sig holländskan som de tyckte hade märkliga ljud i uttalet, mycket mer än i deras egna modersmål arabiskan.
De blev ändå kvar där i några månader och Dunya mindes klart och tydligt att det bodde en svart äldre dam (förmodligen från Surinam) i grannlägenheten som brukade komma ut och bjuda henne och syskonen på karameller så fort de var ute och lekte på gården. Det var som ett fascinerande äventyr för henne att få lära känna en ny kultur och ett nytt språk.
Hon berättade i ett av våra samtal även om en smärre pinsamhet som familjen hade råkat ut för när de varit ute och promenerat i den holländska metropolen en varm sommarkväll.
Av en ren slump hade de hamnat mitt i det (ö)kända ”Red light district” och modern (en djupt troende muslim) hade då fått ett mindre nervöst sammanbrott. Fadern hade då försökt hålla ihop situationen och bett barnen att hålla för ögonen medan de på bästa sätt tagit sig därifrån i det stora folkvimlet. I vuxen ålder när Dunya besökte Amsterdam igen förstod hon vad hela händelsen handlat om många år tidigare och varför hennes föräldrar varit så ivriga med att få bort dem så snabbt därifrån.
På hösten samma år (1996) fick de asyl i Sverige och hamnade i en liten kommun utanför Stockholm.
Dunya fick börja direkt i fjärde klass och lärde sig svenska snabbt. Hon blev den i familjen som sedan fick agera som tolk åt sina föräldrar när de behövde hjälp med översättningar från svenska till arabiska och vice versa.
I gymnasiet gick hon på naturprogrammet och fick höga betyg i många ämnen. Strax efter studenten flyttade hon tillbaka själv till Irak för att plugga till biomedicinsk analytiker på Bagdads universitet. Det hade då gått ett par år efter att Saddam Hussein försvunnit från makten. Dunya var en duktig student och troende muslim och kunde efter fyra år ta sin efterlängtade examen.
Det var meningen att hon skulle stanna kvar i Bagdad och börja jobba inom sitt fält och kanske även gifta sig. Men landet var oerhört sargat efter alla krig, sanktioner och maktvakuumet som uppstått efter Saddam. Allt detta gjorde det väldigt svårt för Dunya som hade bott en stor del av sin uppväxt utomlands att finna sin plats i det ”nya” Irak. Landet hade förändrats mycket på kort tid och många saker som under Saddam inte varit så bra men som på något underligt sätt ändå fungerat var nu helt undermåliga. Amerikanerna hade tagit bort en före detta vän och diktator men på köpet fått ett land i spillror där lite av ”djungelns” lag gällde för vanliga irakier. Därför valde Dunya att komma tillbaka till Sverige inte långt efter att hon tagit sin examen under 2010.
Väl tillbaka upptäckte hon ganska snart att hennes irakiska examen inte var värd ett piss på den svenska arbetsmarknaden och att valideringen till en svensk examen skulle ta flera år att genomföra. Hon skulle helt enkelt få plugga ungefär samma tid i Sverige som hon gjort i Irak bara för att kunna få ut samma examen två gånger. Detta var något som hon inte var speciellt intresserad av att göra.
Istället började hon jobba som timvikarie på olika förskolor i kommunen där hon och familjen bodde och där det behövdes barnskötare som kunde flytande arabiska eftersom detta var modersmålet som många av barnen hade hemifrån. Hon jobbade med det här i flera år men tröttnade eftersom hon inte var så sugen på att ta hand om andras barn från måndag till fredag även fast de pratade arabiska som hon.
2015 fick hon jobb på det kommunala biblioteket också för att hon kunde bra arabiska och för att många av låntagarna hade det som sitt modersmål. Hon hade jobbat på bibblan i ungefär fem år när jag träffade henne första gången.
