Ett par månader senare i augusti fick jag jobb på ett annat bibliotek som låg i en kommun nära den förra. Det handlade om ett kortare vikariat som skulle pågå till årsskiftet samma år.
Jag skulle i kombination med det vanliga biblioteksarbetet hjälpa till att avlasta en tjej med flera av hennes arbetsuppgifter eftersom hon skulle börja plugga till bibliotekarie på distans den kommande höstterminen.
På måndagen andra veckan i augusti var det dags för mig att börja den nya anställningen och jag minns fortfarande hur varmt det var på pendeltåget på vägen dit. När jag gick av på stationen kunde jag känna att jag var helt genomsvettig på den nedre delen av ryggen. Första dagen på det nya jobbet hade inte ens börjat och jag kände mig redan helt ”ofräsch”.
Jag kom fram till det ”nya” biblioteket en stund senare i vilket fall som helst med svettfläckar och allt.
Den nya arbetsledaren och jag hade ett längre samtal om anställningsvillkoren som vi tidigare hade kommit överens om via ”Zoom”. Mitt första intryck av henne var att hon var något mer sansad än den förra. Detta kändes som en bra start i alla fall. Det känns alltid fint att få en bra början på en ny plats eftersom det höjer självförtroendet en aning och sänker den initiala stressen av att vara ”ny”. Detta hjälper en sedan när man måste börja prestera förr eller senare med de givna arbetsuppgifterna.
Samtalet var som sagt lugnt och efteråt gick vi runt i bibblan och hon visade alla säkerhetsföreskrifter, nödutgångar och även alla Coronarestriktioner som verksamheten hade varit tvungna att vidta under de senaste månaderna. Hon var noga med att anmärka att alla restriktioner under pandemin bestämdes av högre instans (Folkhälsomyndigheten) och att dessa beslut inte var något som de olika verksamheterna inom kommunen kunde påverka själva. De var helt enkelt tvungna att falla in i ledet och följa allt som bestämdes uppifrån till punkt och pricka. Så här var det nog för många verksamheter och arbetsplatser runtom i hela Sverige under pandemin.
Sedan presenterade hon mig för alla nya kollegor.
Bibliotekarier är av ett annorlunda släkte än vanliga ”homo sapiens”. Det låter taskigt jag vet men jag kan tyvärr inte säga något annat. Jag tror aldrig jag har stött på så ”kufiska” människor som vissa bibliotekarier. Efter att ha jobbat på så många olika bibliotek runtom i Stockholm kan jag bara konstatera att många personer inom den branschen har som ett ”autistiskt” skimmer över sig. Många av dem påminner faktiskt om Dustin Hoffmans minnesvärda roll i filmen ”Rain man” från 1988. De verkar tyvärr ha vissa svårigheter med den sociala biten och verkar mest tänka på de ”dagliga rutinerna” i bibblan och vilka böcker de ska läsa när de är lediga från jobbet. Men till deras försvar kan man ändå tilläga att några stora författare som exempelvis Borges och Strindberg faktiskt startade sina karriärer som just bibliotekarier innan de blev kändisar inom världslitteraturen.
För den som är mer intresserad av ämnet kan jag varmt rekommendera boken ”Biblioteket : berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker” från 2018 av den amerikanska journalisten Susan Orlean som beskriver på ett omsorgsfullt sätt det moderna bibliotekets roll i samhället.
