När jag jobbade på ”sektion 4” i några månader kom jag i kontakt med en av internerna, en ung kille som vi kan kalla Miguel och som redan hade suttit där i nästan två års tid. Han satt för grovt narkotikabrott när han försökt smuggla in en rejäl mängd tramadol (ett syntetiskt opioid) via landvägen in i Sverige med bil. Han hade åkt fast under våren 2019 på Öresundsbron på väg in tillbaka till Sverige. Sedan satt han häktad i flera månader och blev sedermera åtalad och dömd efter sommaren samma år.
När jag träffade honom första gången i juni 2021 hade han bara några månader kvar på sitt straff och skulle bli frisläppt i början av hösten.
När jag träffade honom första gången i juni 2021 hade han bara några månader kvar på sitt straff och skulle bli frisläppt i början av hösten. Jag minns att jag presenterade mig för honom på sektionens uppehållsrum när han satt och spelade Tv-spel med några andra interner. De spelade den gamla klassikern Super Mario kart. Spelet där alla huvudfigurerna i Super Mario bros tävlar mot varandra i små bilar på olika banor. Jag kunde se direkt se att Miguel var duktig på spelet med ”Toad”, den lille killen med en stor flugsvamp som hatt. Miguel såg verkligen ut att kunna få till de där virvelhoppen med den lilla bilen över hindren som kom i vägen så att han kunde vinna över de andra motståndarna.
Vårt första möte blev avslappnat eftersom jag mest stått och tittat på när han spelade tillsammans med de andra killarna. Men jag tyckte ändå att han hade haft en vänlig och ödmjuk ton mot mig och jag intresserade mig lite mer för hans fall. Mer än vad jag hade gjort för de andra internerna.
Så fort det fanns lite tid över från det obligatoriska säkerhetsarbetet kunde man logga in på det interna datasystemet och läsa de enskilda journalerna. Det vill säga det digitala dokumentet som beskriver internens bakgrund och anledningen till varför denne sitter inne på anstalt på bestämd tid. Jag ägnade inte så mycket tid åt det här eftersom det snabbt gav mig en känsla att man snokade i någon annans liv. Men som sagt hade jag tidigt intresserat mig för Miguels fall och gick in flera gånger i hans journal under sommaren och läste den noga.
Han hade som sagt varit kriminell sedan tonåren och hade tidigt kommit i kontakt med tongivande narkotikaförsäljare. Allt hade eskalerat på bara några år och när han var i tidiga 20-årsåldern blev han utsedd till en av de ansvariga för transporterna av narkotika.
Han hade som sagt varit kriminell sedan tonåren och hade tidigt kommit i kontakt med tongivande narkotikaförsäljare i staden han kom från i södra Sverige. Allt hade eskalerat på bara några år och när han var i tidiga 20-årsåldern blev han utsedd till en av de ansvariga för transporterna av narkotika in i Sverige inom ett stort kriminellt nätverk som sedan langade det vidare över hela landet. Han hade helt enkelt valt att leva den kriminella livsstilen fullt ut och redan suttit inne på grund av det flera gånger i sitt unga liv. Fotografierna tagna på honom i profil som fanns i journalen från alla de gånger han blivit häktad och suttit fängslad talade för sig själva. Miguel hade genomgått en stor yttre förvandling och förmodligen även en inre förvandling på lite mindre än ett decennium.
Det var ungefär 15 år mellan oss men vi fortsatte ändå att prata en hel del under sommaren på sektionen så fort det fanns lite tid över om allt möjligt mellan himmel och jord. Han berättade lite om sin familjebakgrund (pappan var från Chile och mamman från Sverige) och även lite om de tuffa uppväxtåren i den sydsvenska staden han var född i. Det visade sig också snabbt att han gillade att titta på filmer som jag och att detta var ett tydligt intresse som vi delade.
Han berättade vid ett tillfälle under sommaren när det var jag som blivit tilldelad att ta med honom på pissprov (narkotikakontroll) till en annan del av anstalten att hans favoritfilm var ”Sicario”. Det är en film från 2015 med bland andra Benicio del Toro, Emily Blunt och Josh Brolin. Den handlar om en ”dödspatrull” som utses av den amerikanska regeringen för att utföra ett krig i det tysta mot de mäktiga drogkartellerna som befinner sig i det enorma gränslandet mellan Mexiko och USA.
Det visade sig också snabbt att han gillade att titta på filmer som jag och att detta var ett tydligt intresse som vi delade.
’Så här i efterhand kan man ju förstå varför Miguel tyckte så mycket om just den filmen med tanke på straffet han satt för. Men trots filmens något dystra tema har den ett fint soundtrack och dessutom brukar filmerna med Benicio del Toro vara väldigt bra. Kolla bara på filmer som till exempel ”De misstänkta”, ”Traffic” och ”Things we lost in the fire” så får ni se vilken hög rang det är på denne skådespelare som är född på Puerto Rico, den lilla pittoreska ön i Karibiens hjärta.
Det var den här typen av samtal som Miguel och jag hade under sommaren vid flera tillfällen innan min anställning skulle ta slut den 31: a augusti.
Kvällen före mitt sista arbetspass var jag hemma och tänkte på den lilla ”relation” som jag hunnit bygga upp med denne unge man under flera veckors tid. Jag märkte att han ändå hade gjort ett visst intryck på mig trots åldersskillnaden och de helt olika val vi gjort i våra liv. Han kändes på något sätt som en ”varm” själ trots sitt hårda yttre. Följdtanken som kom efter det var om jag skulle kunna ge honom något av personligt värde innan jag definitivt slutade på anstalten.
Jag tittade snabbt på böckerna som fanns och såg två stycken som jag kände direkt att han skulle uppskatta att få. Dessa var pocketversionerna av ”Med kallt blod” av Truman Capote och ”Gomorra” av Roberto Saviano.
Egentligen får kriminalvårdare inte ge några personliga föremål till de intagna eftersom det finns en risk att det till slut uppstår en ”beroende-relation” mellan dem. Men jag kunde som sagt inte undgå att han ändå berikat min korta tid på sektionen och jag ville ändå visa detta på något sätt till honom. Jag tittade efter en stund på min lilla bokhylla och de få böcker som jag sparat under åren och tänkte helt enkelt om han kunde få några av mina böcker som jag redan hade läst. Jag tittade snabbt på böckerna som fanns och såg två stycken som jag kände direkt att han skulle uppskatta att få. Dessa var pocketversionerna av ”Med kallt blod” av Truman Capote och ”Gomorra” av Roberto Saviano. Magkänslan sa att han skulle tycka om dessa klassiker i ”true crime” genren med tanke på hans filmsmak och jag packade ner dem i min ryggsäck till nästkommande dag.
Efter det sista arbetspasset när jag hade gjort avrapporteringen, lämnat tillbaka arbetskläderna, alla nycklar och de andra tillhörigheterna som jag lånat under sommaren besökte jag ”sektion 4” en allra sista gång. Jag hängde där en stund med Miguel och några andra intagna. Det förekom en lättsam ton mellan oss eftersom de visste att jag inte skulle fortsätta inom kriminalvården och gå vidare till något annat. De skämtade om att jag var en alldeles för ”sjyst” kille för att kunna jobba med ”monster” som dem. Jag skämtade tillbaka med att de skulle vara ”duktiga” och sköta sig så fort de kom ut så att de slapp hamna på ”sektion 4” igen inom de närmsta åren. De brast även ut i skratt när jag sa att jag snart skulle fylla 40 år eftersom de försäkrade att de hela tiden trott att jag bara var några år äldre än dem. Jag betonade vikten för dem av att ha en hälsosam livsstil med mycket sex, lite stress, inga droger och mycket rock n roll! Det blev en hel del småskratt under mina sista ögonblick på ”sektion 4”.
Jag sa hej då till dem och till Miguel med ett handslag samtidigt som jag gav honom böckerna som jag även signerat med en lång dedikation på försättsbladen.
Jag sa hej då till dem och till Miguel med ett handslag samtidigt som jag gav honom böckerna som jag även signerat med en lång dedikation på försättsbladen. Han tog överraskat emot dem och jag kunde se att han blev något rörd när hans ansiktsfärg skiftade till en lite rödare variant än vad den hade varit innan. Hans härdade yttre fick för ett litet ögonblick något mer pojkaktigt över sig och han gav mig till slut en kram. Jag gick därifrån för att inte genera honom ännu mer framför de andra och sedan ut genom den stora huvudporten efter den sista säkerhetskontrollen och sedan till min bil som stod på parkeringen som var avsedd för de anställda. Hela vägen hem på motorvägen den soliga eftermiddagen lyssnade jag på kanalen ”Lugna favoriter” på högsta volym. Min korta period som kriminalvårdare hade kommit till ända.
Idag mer än fyra år senare har jag ingen aning om vad som hände med Miguel efter att han släpptes fri av kriminalvården under hösten 2021 och inte heller om han läste och tyckte om böckerna som jag gav honom.
Förhoppningsvis lever han fortfarande och mår okej, samtidigt som han tittar på alla sina favoritfilmer och har till slut kommit vidare med sitt liv, som fram till då jag lärde känna honom tyvärr mest varit fyllt av stora personliga motgångar.
Vaya con dios (färdas med Gud)
