Sommaren 2021 arbetade jag inom den svenska anstaltsapparaten även allmänt känd som kriminalvården.
Anledningen till att jag sökte mig till en sådan arbetsplats var väldigt enkel. Jag hade tidigare den våren sett deras stora reklamkampanj i tunnelbanan om att de sökte vikarier till den kommande sommaren. Något som kriminalvården gör varje år.
Jag trodde först att jag inte skulle kunna få ett sådant jobb med tanke på min studiebakgrund och det jag tidigare jobbat med. Jag hade mest läst fristående kurser inom humaniora eller det som också brukar kallas lite nedlåtande för ”hum-flum”. Dessutom hade jag tidigare mest haft helt andra typer av jobb som inte på något sätt påminde om arbetet inuti en anstalt.
Men jag förberedde mitt CV och skickade ändå in en digital ansökan eftersom jag tänkte att jag inte hade så mycket att förlora på att göra ett försök. Till min stora förvåning kontaktade en kvinna mig från deras rekryteringskontor i Stockholm ett par veckor senare och bad om att få göra en anställningsintervju med mig via appen ”Zoom”. Intervjun någon vecka senare var väldigt lång men gick ändå bra och hon frågade mig även om ett utdrag ur belastningsregistret och två referenser från tidigare arbetsgivare som hon ville kontakta. Hon hörde av sig några veckor senare igen och erbjöd mig en anställning som sommarvikarie på kriminalvården.
Själva anställningen skulle börja andra veckan i juni och jag skulle jobba på en anstalt som låg en bra bit utanför staden med säkerhetsklass 2 (en klass som ligger mellan hög och låg säkerhetsrisk). Jag hade då fortfarande kvar min pappas lilla gråa Toyota som jag fått ärva efter hans bortgång och som jag kunde åka till anstalten med under de tre månaderna.
De två första veckorna bestod av en introduktionsutbildning i bland annat säkerhet, lagar och regler inom kriminalvården, basal sjukvård, självförsvar, brandskydd samt om kriminalvårdens historia (sista dödsstraffet som verkställdes i Sverige var på Långholmen i Stockholm år 1910).
Anledningen till att jag sökte mig till en sådan arbetsplats var väldigt enkel. Jag hade tidigare den våren sett deras stora reklamkampanj i tunnelbanan om att de sökte vikarier till den kommande sommaren.
Under introkursen fick vi också kvittera ut särskilda nyckelknippor för att komma in och ut genom alla dörrar och även för att kunna låsa in internerna i deras celler på kvällen. Vi fick också ett set av kriminalvårdens arbetskläder. Det var ett par marinblåa byxor, en marinblå pikétröja, ett svart skinnbälte och även en namnbricka som alltid skulle sitta på bröstfickan när man arbetade inuti anstalten. De tog även personliga fotografier på oss alla så att de skulle kunna tillverka en särskild ID-bricka som vi skulle använda för att komma in och ut genom anstaltens stränga säkerhetskontroll varje gång vi jobbade.
Det kom även en introduktion i IT-säkerhet och i deras interna datasystem med tillhörande användarnamn, lösenord och e-post. Jag brukar nästan alltid få samma e-post på många arbetsplatser eftersom mitt fullständiga namn fortfarande är ganska ovanligt i Sverige. Den här gången fick jag ”pablo.zarate@kriminalvarden.se”.
Vi var ungefär 20 stycken som hade fått jobb där över sommaren med lite blandade bakgrunder och åldrar och det var ganska jämnt fördelat mellan bägge könen trots att detta var en anstalt med bara manliga interner.
Man kan lugnt säga att det var ”korvstoppning” det handlade om under två veckors tid och man kom hem sent på kvällen i stort sett bara för att lägga sig och sova för att kunna gå upp väldigt tidigt igen nästa morgon.
Jag minns väl att jag kom nära en annan sommarvikarie, en kille från Kongo i ungefär samma ålder som hade glasögon och som inte varit så länge i Sverige och som tidigare mest jobbat inom hemtjänsten. Vi pratade mycket under pauserna om bland annat Patrice Lumumba, ledaren för Kongos frihetsrörelse mot belgarna och om Che Guevara som deltagit i inbördeskriget i Kongo under mitten av 1960-talet strax före sin död i Bolivia.
Det är alltid en ”fängslande” nyhet för de intagna när det kommer nya ”plitar” och särskilt om många av dessa är kvinnor som ska jobba nära dem den kommande tiden. De flesta som sitter inne tänker jättemycket med kuken och det mesta i deras liv handlar om snabba kickar och belöningar.
I slutet av kursen fick vi besöka de olika sektionerna där vi skulle bli utplacerade de kommande månaderna. Det är alltid en ”fängslande” nyhet för de intagna när det kommer nya ”plitar” och särskilt om många av dessa är kvinnor som ska jobba nära dem den kommande tiden. De flesta som sitter inne tänker jättemycket med kuken och det mesta i deras liv handlar om snabba kickar och belöningar. Vardagen för många av de här killarna är ganska enkel om man ska förklara det så okomplicerat som möjligt. Det handlar mest om att fixa snabba cash, droger, gussar och fina bilar!
Samma vecka det var midsommar var det då dags att vi skulle placeras ut jämnt fördelade på de olika sektionerna. När vi kom dit på måndagen fick vi veta exakt vart vi skulle vara resten av sommaren. Jag hamnade på ”sektion 4”. Där satt personer som hade en hög potentiell risk att återfalla i brott igen när de kom ut. De var placerade där för att skydda internerna i de andra sektionerna som ansågs vara mycket mindre farliga än dem. Det var mest unga killar i åldern 18 till 25 år men som redan var ärrade av flera års liv i tung kriminalitet. Helt ärligt tror jag mest att jag blev placerad där på grund av min ”bitiga” kroppsbyggnad om det skulle uppstå fysiska bråk där mellan internerna, vilket det gjorde med både jämna och ojämna mellanrum.
Jobbet som kriminalvårdare kan vara väldigt påfrestande i början eftersom man hela tiden blir testad på olika sätt av internerna. De provocerar en jättemycket eftersom de vill veta vart ens bristningsgräns går någonstans. Dessutom vet de exakt vad de ska säga till en för att man ska känna att det verkligen kommer in under ens ”skinn”. Men trots detta gick det bra under de första veckorna jag jobbade på anstalten och det förekom tack och lov inga större bråk på sektionen. Det känns generellt som allt är lugnare under årets sommarmånader i Sverige och även på landets många anstalter.
Jobbet som kriminalvårdare kan vara väldigt påfrestande i början eftersom man hela tiden blir testad på olika sätt av internerna. De provocerar en jättemycket eftersom de vill veta vart ens bristningsgräns går någonstans.
Jag vande mig så småningom med alla säkerhetsrutiner som fanns trots att den här typen av arbete som sagt var något alldeles nytt för mig. Det mesta av det här är en ren vanesak som man måste få in i skallen så snart det bara går och sedan inte tumma på alla de inlärda rutinerna.
Men jobbet som kriminalvårdare var i slutändan ändå inget för mig eftersom jag kände ganska snabbt att arbetet innehåller ett klart ”fascistiskt” element, där det handlar om att dominera den enskilda individens frihet på olika sätt. Jag tror helt enkelt jag har en alldeles för ”gammal” själ innerst inne för att kunna känna att ”systematisk” bestraffning av människor är något korrekt att genomföra 40 timmar i veckan.
För övrigt har den franske filosofen Michel Foucault skrivit ett helt verk (”Övervakning och straff”) som handlar om syftet med moderna fängelser i det västerländska samhället.
Utöver det här kändes det inte heller som om många av de andra kriminalvårdarna var sådär jättesmarta. Det har gått flera år nu sedan den sommaren men jag minns fortfarande de banala samtalen och skämten som brukade utbytas mellan de mer erfarna vårdarna inne på kontoret, i fikarummet, vid sektionerna och vid de olika säkerhetskontrollerna.
Jag tror man måste vara av en något speciell karaktär för att jobba heltid året runt på sådana här ställen. Det hjälper även mycket att vara av en ganska likgiltig natur som inte tar alldeles för mycket hänsyn till andra människors lidande och problem. Är man en sådan person passar man väl in i jobbet som kriminalvårdare. Tack och lov är jag inte en av dem. Förutom killen från Kongo som absolut hade hjärtat på rätt ställe och som jag tyvärr tappade kontakten med strax efter att vi avslutat sommarvikariatet har jag faktiskt inget större minne av alla de andra anställda inom kriminalvården. Det kändes mest som om de alla var små pjäser i ett gigantiskt maskineri som rullar vidare non-stop året runt.
