I mitten av november när det gått ett tag på mitt vikariat inträffade en händelse som är värd att ta upp för den här textens skull.
Det började med att Dunya kändes helt förändrad och sorgsen på något sätt från vad hon hade varit tidigare. Hon sa inte så mycket och det kändes som om hon var väldigt fundersam över något. Men jag kände henne inte mer än det som vi pratat om på jobbet så därför sa jag ingenting. Hon hade berättat mycket om sin bakgrund men jag visste att vi ännu inte hade den närheten för att jag skulle fråga om hennes nuvarande privatliv utanför biblioteket även om jag kunde se klart och tydligt att något inte stod rätt till.
Helgen kom och jag hoppades att allt skulle vara normalt med Dunya igen när vi återvände till våra arbetsuppgifter den kommande veckan. Men på måndagen var hon lika moloken som hon varit veckan innan.
På torsdagen pallade jag helt enkelt inte mer med hennes ”akademiska” tystnad och frågade rakt ut om det hänt något allvarligt eftersom hon varit så fåordig mot mig i över en vecka. Hon tittade då på mig i ett par ögonblick och bröt sedan ihop fullständigt. Dunya började gråta hejdlöst utan stopp och min enkla fråga hade verkligen dragit ut proppen på hennes smärta över något hon burit inom sig under en viss tid.
Jag frågade sedan sakta igen vad som hänt men hon bara grät och grät. Efter några minuter hade hon gråtit så mycket så att hela sminket var totalt ut smetat över ansiktet medan tårarna och snoret bara fortsatte att rinna.
Jag frågade sedan sakta igen vad som hänt men hon bara grät och grät. Efter några minuter hade hon gråtit så mycket så att hela sminket var totalt ut smetat över ansiktet medan tårarna och snoret bara fortsatte att rinna. Jag kom snabbt på att jag hade pappersnäsdukar i jackan som hängde på min stol och tog fram dem och gav dem till henne mellan snyftningarna.
Hon torkade ansiktet och tårarna som bara rann och tittade på mig. Jag frågade henne då lugnt om hon ville gå med mig till rummet som fanns en bit längre bort i korridoren och som var speciellt avsett för anställda som behövde ha enskilda samtal med varandra i lugn och ro.
Väl där inne satte vi oss ner på de två fåtöljerna som stod mitt emot varandra med ett litet runt bord emellan. På bordet fanns det mer näsdukar för den som behövde gråta ut. Det var något ”freudianskt” över hela inredningen kan man lugnt säga och det kändes som om jag skulle få spela ”hobby-psykolog” de kommande minuterna.
Jag bad Dunya berätta om vad som hänt i den takt som hon själv kände för. Hon tittade ut genom fönstret på det gråa höstvädret mellan sina tårar som såg ut att inte vilja ta slut. Sedan började hon sakta berätta med en väldigt skör röst.
Det tråkiga som inträffat gällde en av hennes yngre bröder. Brodern hade varit gift i några år med en kvinna som han lärt känna i Irak när han tidigare varit där på besök. De hade blivit jättekära och det unga paret hade förlovat sig ganska snabbt. När han kommit tillbaka hade han genomgått alla processer med Migrationsverket så att fästmön så småningom skulle kunna komma hit. När hon sedan anlände gifte de sig och flyttade till en egen lägenhet i närheten av där Dunya bodde tillsammans med resten av familjen. Paret fick sedan en son ungefär ett år efter att de gift sig. Men efter ytterligare ett par år hade förhållandet sakta börjat försämras.
Dunya fortsatte med att beskriva hur de mesta av konflikterna mellan brodern och svägerskan verkade handla om olika kulturkrockar. Det var viktigt för henne att påpeka att brodern varit i förskoleåldern när de kommit till Sverige och till stor del var formad av det svenska sättet att se på saker och ting, särskilt när det gällde barnuppfostran. Som hon tolkade det verkade deras bråk till största delen handla om hur de skulle uppfostra den gemensamme sonen.
Men den stora smällen hade kommit bara några veckor tidigare när brodern kommit hem på kvällen från jobbet som busschaufför och upptäckt att lägenheten var tom. Han hade förstått ganska snabbt att frun dragit med deras son och genast polisanmält händelsen. Han hade även trott att de skulle hittas snabbt av polisen och föras hem igen. Men till sitt förtret fick han dagen efter veta att frun i sin tur motanmält honom för olaga hot och blivit förd till ett skyddat boende för kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relationer.
Hon beskrev hur hårt detta hade tagit på hennes lillebror och även på resten av familjen. Brodern hade till slut fått någon form av raserianfall när han varit ensam hemma och slagit sönder hela lägenheten och även skadat sig själv i huvudet med ett tillhygge. Grannarna hade hört allting och ringt polisen. När de kom till lägenheten förstod de genast att han hamnat i någon form av ”psykos” när de såg hur han fortsatte att skada sig själv så mycket som det gick samtidigt som han pratade osammanhängande på både svenska och arabiska. De körde honom sedan först till akuten och sedan till en psykiatrisk mottagning där han blev inlåst och tvångsvårdad enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) av överläkaren som förstått allvaret i hans självskadebeteende.
Brodern hade fått komma hem till föräldrarna redan efter några dagar men betedde sig nu istället som en ”zombie” på grund av alla de mediciner han fått av psykiatrin. Dunya och hela familjen hade blivit på helspänn efter incidenten eftersom de på allvar trodde att han skulle ta sitt liv om inte allt ordnade sig med frun som fortfarande befann sig på hemlig adress tillsammans med sonen.
Detta var anledningen till varför hon varit så ledsen den senaste tiden. Det handlade helt enkelt om en nära familjemedlems psykiska hälsa som tyvärr fått sig en rejäl törn i och med fruns och sonens ”frånvaro”.
Men jag kunde även se att incidenten påverkat Dunya på ett högst påtagligt sätt, detta rådde det ingen som helst tvekan om.
Men jag kunde även se att incidenten påverkat Dunya på ett högst påtagligt sätt, detta rådde det ingen som helst tvekan om. Tårarna hade fortsatt att rinna under de ungefär 15 minuterna det tagit för henne att berätta om hela händelsen. Även hon hade hamnat i något slags chocktillstånd. Jag förstod då fullt ut att hon skulle få väldigt svårt att sköta sina arbetsuppgifter och även distansstudierna så länge inte broderns psykiska hälsa förbättrades. Så jag försökte övertala henne i samtalsrummet att hon skulle försöka ta sig till den vårdcentral där hon hade sin husläkare för att kunna be om en sjukskrivning ända till hennes familjesituation hade stabiliserats en aning. Hon insåg trots sitt tillstånd efter en liten stund att detta var det enda rätta att göra.
Jag ringde efter en taxi som kom några minuter senare och hämtade henne vid lastkajen. De återstående arbetsuppgifterna som fanns kvar på kontoret den dagen bad jag henne att inte oroa sig över. Det viktigaste just nu var hennes hälsa och inget annat.
Dagen efter kom arbetsledaren fram till mig för att berätta att Dunya fått en längre sjukskrivning fram till början av januari kommande år (2021).
Jag hade redan förstått dagen innan att hon var illa däran och räknat med att hon skulle få en sjukskrivning och förmodligen även få psykofarmaka utskrivet av sin husläkare.
Arbetsledaren frågade sedan om jag kunde ta över alla Dunyas uppgifter ända fram till det nya året som nu såg ut att hamna i luften i och med hennes konvalescens. Förhoppningsvis skulle hon vara tillbaka på jobbet i januari. Jag svarade att det inte fanns så mycket annat att göra med tanke på de rådande omständigheterna och att jag skulle ta hand om allt så länge jag var kvar på bibblan. Vi kom överens om att detta var den bästa lösningen och att jag skulle göra allt på samma sätt som Dunya brukade så att det blev så smidigt som möjligt när hon väl var tillbaka på jobbet.
Jag hade redan förstått dagen innan att hon var illa däran och räknat med att hon skulle få en sjukskrivning och förmodligen även få psykofarmaka utskrivet av sin husläkare.
Det kom även till min kännedom att arbetsledaren försökt äska fram pengar från kommunen för att kunna förlänga mitt vikariat med sex månader men att hon tyvärr inte lyckats med det. Min sista dag där skulle bli den sista december precis som vi kommit överens om tidigare.
Jag insåg att Dunya skulle komma tillbaka efter att jag hade slutat och att vi inte skulle ses något mer.
De sista veckorna blev lugna eftersom det var strax innan jul. Jag tog som sagt över alla hennes arbetsuppgifter, även inköpen av nya medier till hyllorna på vuxenavdelningen inom historia och samhällsvetenskap.
Strax innan jag slutade upptäckte jag i bibliotekskatalogen att hon ännu inte hade köpt in boken ”Den etniska rensningen av Palestina” av den israeliske historikern Ilan Pappe. Detta var den sista beställningen jag gjorde till biblioteket innan nyåret 2021.
Jag antar och hoppas att allt löste sig med Dunyas situation och att hon kom tillbaka till jobbet efter sin sjukskrivning och även att hon klarade av sina studier och blev färdigutbildad bibliotekarie. Även att allt löste sig till det bättre för hennes bror och hans familj. Jag vet helt ärligt inte om det gjorde det och söker inte heller efter svaren. Men det enda jag fortfarande vet idag är att jag blev tvungen att steppa in den där gråa novemberdagen för att vara en enkel medmänniska och ett stöd för en arbetskamrat som just då hade det väldigt svårt.
Ibland behövs inget mer än det i våra dagliga relationer.
