I ett av mina tidiga inlägg beskrev jag ett infekterat möte med en kvinnlig arbetsledare som jag hade när jag jobbade på ett folkbibliotek ute i en kranskommun. Hur hon fick spel på mig när jag hade skolkat från en obligatorisk datakurs för de anställda inom kommunen.
Det här var några år innan jag var på kriminalvården och det var väldigt annorlunda rent jobbmässigt.
Efter den lilla ”scenen” blev saker och ting tyvärr inte bättre mellan oss utan snarare tvärtom. Det blev frostigare än vad det någonsin hade varit tidigare.
Det gick till och med så långt att fackförbundet ”DIK” blev inblandade i vår konflikt. Under hösten 2019 och våren 2020 hade vi några möten med arbetsledaren där både hon och jag fick ventilera vad vi tyckte om varandra fast på ett mer diplomatiskt sätt än vad som tidigare hade utspelats i hennes arbetsrum.
Kvinnan från facket med en finsk brytning som kontaktade mig försökte hjälpa mig så gott hon kunde. Jag minns att vi hade ett par givande telefonsamtal då hon försökte coacha mig igenom allt det här svåra. Hon gjorde sitt bästa på alla sätt och vis även fast det till slut ändå inte blev så bra. Trots hennes uppoffring för mitt fall kände jag ändå att det till slut blev ohållbart att vara kvar på det biblioteket som barn- och ungdomsbibliotekarie.
Denna arbetsledare hade jobbat på samma bibliotek sedan början av 1980-talet och hon visade klart och tydligt med sitt beteende för mig vid flera tillfällen att hon inte tänkte låta någon ”pojkspoling” hota hennes plats på tronen.
Denna arbetsledare hade jobbat på samma bibliotek sedan början av 1980-talet (till och med innan jag föddes) och hon visade klart och tydligt med sitt beteende för mig vid flera tillfällen att hon inte tänkte låta någon ”pojkspoling” hota hennes plats på tronen. Och när det blir på det här sättet mellan två individer, att det till slut går ut på att vinna en maktkamp, då blir det tyvärr ganska jobbigt att vara kvar. Eller rättare sagt, man vill inte ens vara kvar på en sådan arbetsplats. För det blir en hård ansträngning att gå till jobbet varje dag. ”Ågren” knackar då på dörren varje morgon och vill gärna bli inbjuden på en kopp kaffe. Detta var vad som hände mig under början av 2020. Så jag såg tyvärr ingen annan utväg än att till slut säga upp mig. Jag kastade in handduken i fajten mot arbetsledaren som var helt övertygad om att ”ryssen” en dag skulle komma till Sverige för att ta över hela vår infrastruktur.
När jag skriver om det här mer än fem år senare och minns allt det som hände kan jag bara komma fram till att hon hade någon form av inre problematik som visade sig utåt väldigt ofta i hennes beteende, särskilt med män som hon kände sig hotad av.
Man fick en känsla att hon blev på defensiven så fort hon fick kritik av en man och det enda sättet hon kunde hantera detta på var att gå i full clinch med vederbörande. Detta var vad som hände mig under de många duster hon och jag hade under min tid där. Än idag känns det lite läskigt att en sådan typ av personlighet kan bestämma över en hel verksamhet under så många år som ändå inbegriper ungefär 20 anställda om man även räknar med alla timvikarierna. Men hur som helst jobbar jag inte kvar där och kommer förmodligen aldrig mer att träffa denna arbetsledare igen som gjorde livet så surt under min tid på biblioteket.
