Sayonara, tack och hej då.
Elva månader gick i ett nafs. Ofta tar det kanske ett halvår innan jag kommer in i rutinerna och vet vem som är vem på en ny arbetsplats. Den här gången tog det ännu längre tid, och precis när jag börjat känna mig varm i kläderna, fick jag veta att mitt vikariat hade blivit en fast tjänst som skulle utlysas externt. Vilken dröm! För bra för att vara sant.
Jag sökte alltså mitt eget jobb, men verkar det för bra för att vara sant, är det antagligen det. Jag kallades aldrig till en riktig intervju. Min närmaste chef ställde frågan ”vad jag bidrar med” i förbifarten, men ingenting mer. Det sades inte rakt ut, men ganska snart förstod jag att jag inte var aktuell för tjänsten. Kollegor som anställts hade gjort personlighetstester och träffat HR, men det gällde uppenbarligen inte mig.
Precis när jag börjat känna mig varm i kläderna, fick jag veta att mitt vikariat hade blivit en fast tjänst som skulle utlysas externt.
Jag bad om att få veta hur det låg till, så att ”jag kunde söka andra jobb”. Det tog ändå flera veckor innan min chef läste upp en generisk text från datorn där hon ”tackade för mitt engagemang”, utan att möta min blick. Det kändes som en dålig sketch från The Office. Det gjorde inte saken bättre att chefen tydligen alltid läste en färdigformulerad text när någon fick sluta.
Ilskan förbyttes ganska snabbt till en lättnad över att jag slapp bli en del av en ”big corporate family” och gå på firmafester som liknade barnkalas med utklädda värdar och ansiktsmålningar. På kontoret var det tårtkalas så gott som varje dag, men företaget hade inte kunnat höja arvodena till sina frilansare på 20 år.
Jag hörde talas om en bemanningsanställd som fått ett epileptiskt anfall under arbetstid och att ambulans kallades till kontoret. Han fick gå dagen efter och dök inte upp på sin egen avskedsfika. Vem vill egentligen ha torra kakor och stela ord? Då är det bättre att vara utan.
Sayonara, tack och hej då.
