Jag tänker på scenen ur Dickens klassiska roman Historien om två städer, där aristokraten Evrémonde återvänder till sitt familjegods från en överdådig bjudning i Paris.
På vägen hem passerar hans vagn en liten by. Kuskarna kör fort och invånarna kastar sig undan längs de trånga gatorna, men alla hinner inte fly. Ekipaget mejar ner en liten pojke. Pappan skyndar fram, bär undan och står böjd över den döda kroppen. Han skriker som ett vilt djur. Sedan blir det helt tyst.
Evrémonde kliver ut. Han säger ”det är häpnadsväckande att er sort inte kan ta hand om sina barn”, kastar ett guldmynt på marken och anser frågan löst. Men när ekipaget lämnar platsen kastar någon tillbaka det in i vagnen.
Förra veckan kom EU-kommissionen till Kiruna, det största som hänt oss på länge. Gatorna hade plogats och hyvlats, sjukhuset inventerats och utrustats. Tandläkare ställde in bokade tider och gick upp i jourläge.
Förra veckan kom EU-kommissionen till Kiruna, det största som hänt oss på länge.
Gatorna hade plogats och hyvlats, sjukhuset inventerats och utrustats. Tandläkare ställde in bokade tider och gick upp i jourläge. Lokalpolitiker guidade kommissionärer och ministrar och exministrar och monarker och astronauter och företagsledare. Selfies togs.
Det gnistrade om vår stad. Det stora gruvbolaget berättade om fantastiska framgångar: vi kan försörja kontinenten med allehanda mineraler. Europa på krigsfot har sina hemmagruvor i det arktiska Sverige och affärerna ser lovande ut. Vi ska inte bara fortsätta leverera – vi ska öka, öka, öka!
Entusiasmen sprudlade även när energi- och näringsministern kallade till presskonferens. I vår stad, i vår gruva, bärandes våra blå arbetskläder. Hon hade naglarna manikyrerade med eleganta ”Fe” och Li” för att visa sin kärlek till järn och lithium. Ljudet, ljuset, orden – allt var perfekt. Kamerorna blixtrade igen.
Och staten garanterade säkerheten: i himlen hovrade helikoptrarna, posterade kulsprutepoliser kompletterade prickskyttarna på hotelltaken. Säpogubbar strök runt på gatorna, gömde sig i snödrivorna. I datatrafiken blev säkert varje halvnaken snapchat grundligt granskad.
När festen var över, när planen lyft från flygplatsen, kunde skvallret ta vid. Kläderna de burit, rätterna de ätit – våra ledare, på bankett i vår stad. Att vi är lyckligt lottade. Allt är bra, makten intakt, folket är med. Producenterna producerar, lovade man.
Näringsministern hade naglarna manikyrerade med eleganta ”Fe” och Li” för att visa sin kärlek till järn och lithium. Säpogubbar strök runt på gatorna och gömde sig i snödrivorna.
De skiljer sig förstås från den franska aristokratin före revolutionen 1789, men likt alla klasser på randen av sin tid är vår överhet verklighetsfrånvänd, cynisk och arrogant. Den bor i luftslott. Den äger en inbillad eller skör makt.
Jag ser Evrémonde i Ursula von der Leyen och hennes kabinett från Bryssel, som varje dag kastar miljoner europeiska arbetare under vagnen: energipolitiken och krigspolitiken, lönepolitiken och finanspolitiken lämnar kroppar liggandes i rännstenen.
Jag ser Evrémonde i guldmyntet att Kiruna ska gräva snabbare, djupare, mer – vad ska vi med sällsynta jordartsmetaller när vi saknar vård, köpkraft och bostäder? Det är ett i raden av bländande och tomma – ja, nästan förolämpande utspel. Grundläggande behov möts aldrig.
Jag ser Evrémonde i hovsamheten från lokalpolitiker och journalister, som tycks ursäkta sin egen existens i närvaro av högbördiga EU-kommissionärer. Där de borde ta strid och granska så deltar de i föreställningen och blåser in nya moln kring luftslottet.
Likt alla klasser på randen av sin tid är vår överhet verklighetsfrånvänd, cynisk och arrogant. Den bor i luftslott. Den äger en inbillad eller skör makt.
Men jag ser också Gaspard, pappan till den överkörde pojken. Jag ser de många olyckornas tiotusentals ögonvittnen – åskådarna som kastade tillbaka myntet. Det är arbetarna som förbrukas i industrin och mammorna som föder på parkeringsfickor, städarna som byter sängkläder och samlar in smutstvätten från ministrarnas hotellrum. De är tysta, de har inget att säga just nu. Men de kommer att göra sig hörda.
