Jag lär mig aldrig. Jag är alltid i sista sekunden.
Det tar tre minuter att byta om från jeans och jacka till högskaftade kängor och flamskyddade byxor för att sedan löpa ner till stämpelklockan på undervåningen. Andan i halsen. Mumlar ”moro” till förbipasserande, vilket betyder god morgon på gruvjargong.
Andan i halsen. Mumlar ”moro” till förbipasserande, vilket betyder god morgon på gruvjargong. Jag åker in i hålet. Nu börjar resan ner.
Jag kan förvandla mig på tre minuter. En konst förfinad med åren – det har jag i och för sig lärt mig. Och nu är uniformen på. Verktygen sitter där de ska, passerkortet stämplar in mig och transpondern i benfickan får bommen till underjorden att resa sig. Jag åker in i hålet. Nu börjar resan ner.
Det är onsdag och gruvans fasta anläggningar håller förbyggande underhållsstopp 7.00-12.00. Varje vecka året om. Tågen parkerar i skymundan nånstans. De gigantiska krossarnas malande upphör. Transportörerna som med långa gummiband fraktar krossad sten stannar. Maskinerna ger plats för människorna som strömmar ut på produktionsområdena med arbetsordrar i händerna: vita papper som när skiftet är slut kommer att vara skrynkliga och kladdiga av svarta fingeravtryck.
De flesta går ut på järnvägen, på spårnivån 1365 meter under backen. Mekaniker, driftare, tekniker, elektriker, operatörer: alla gör sin del. Märkliga spårbundna fordon fraktar arbetare och utrustning till arbetsområdena. Folk traskar i makadamen invid rälsen.
Onsdagar är stress, onsdagar är svett som rinner längs smalbenen. Onsdagar är ett löfte om att snyta svart snor i minst två dagar för dammet dansar i luften.
Onsdagar är stress, onsdagar är svett som rinner längs smalbenen. Onsdagar är ett löfte om att snyta svart snor i minst två dagar för dammet dansar i luften. Onsdagar är otrevliga överraskningar eftersom de samtidiga inspektionerna ger akuta jobb. Onsdagar är bita ihop.
Men onsdagar är också kvalitetstid. Ute i fält, under det ständiga hotet om att inte hinna, inte få samarbetet att klaffa, inte lyckas med momenten – där avhandlas både regeringens höstbudget och senaste nytt om en mobbare man borde proppa till. Där finns närvaron. Vi samlar oss när verktygen vilar. Drar loss hörselkåporna från huvudet och torkar pannorna.
Folk som annars inte jobbar med varandra bildar styrkor för att lösa brådskande uppgifter. Vi är ömsesidigt beroende, en summa som överskrider delarna. Vi är disciplinerade och på samma våglängd. Samspelet öppnar för samtalet.
Och här ligger en del av arbetarklassens gömda kraft. Dagen vi använder det vi lärt oss för våra egna intressen, för hela befolkningens bästa och för att morgondagens generationer ska få växa upp i frihet – dagen vi tar politiskt ansvar kommer marken att skälva. Det är en kraft som inte kan hållas tillbaka. Den rör sig med tyngd och lätthet samtidigt, skapar ett klimat där allt kan sägas. En faktisk likvärdighet. Överlägsen allt vad det borgerliga samhället erbjuder.
Och här ligger en del av arbetarklassens gömda kraft. Dagen vi använder det vi lärt oss för våra egna intressen, för hela befolkningens bästa och för att morgondagens generationer ska få växa upp i frihet – dagen vi tar politiskt ansvar kommer marken att skälva. Det är en kraft som inte kan hållas tillbaka.
Men tills dess fortsätter träningen och även denna onsdag får vi jobben gjorda. Arbetsveckan kulminerar när vi packar ihop. På vägen upp mot dagen – jargong för ovanjorden, bland oss som jobbar i natten – är tempot ett annat. Kroppen är avslappnad. Vi åker hem på permission men är snart tillbaka med samma uniform och samma treminutersceremoni, samma mumlande ”moro”.
Jag lär mig massor varje dag fast jag är en fuckup på morgnarna.
