Ungefär som det är för Brad Pitt och Morgan Freeman i filmen Seven… Pablo, arbetsfri

Det första jobbet jag hade var som vårdbiträde på hemtjänsten i Vårby Gård. Det var under sommarlovet 1999 och jag hade fått det via Huddinge Kommun.

Jag minns när vi besökte en äldre dam som bodde på Lammholmsbacken en bit bort från centrum. Från hennes köksfönster såg man en del av tunnelbanespåret. Hon var född 1899 (två år innan Tage Erlander) och skulle fylla 100 år den kommande hösten.

Ett par år senare fick jag veta hon gått bort och tänkte då att hon förmodligen var en av de få människor i Sverige som levt i tre olika sekler.

Sedan dess har jag haft många olika arbeten. Jag har jobbat som bland annat restaurangbiträde, lokalvårdare, kioskbiträde, paketsorterare, sopsorterare, lagerarbetare, lärarvikarie, biblioteksassistent samt som bibliotekarie.

Mellan jobben har jag blivit räddad av CSN:s statliga generositet för att klara månaderna medan jag pluggat olika kurser inom humanvetenskaperna. Hade det inte varit för dem hade jag nog förlorat mitt lägenhetskontrakt för länge, länge sedan.

Pablo, arbetsfri

Men jag kan vara ärlig med att jag aldrig riktigt funnit min plats i arbetslivet. Flera arbetsplatser har verkligen varit hemska och det har känts som en pina för mig att ha gått till jobbet vissa dagar. Ungefär som det är för Brad Pitt och Morgan Freeman i filmen Seven där den ena arbetsdagen efter den andra bara blir värre och värre.

Mellan jobben har jag blivit räddad av CSN:s statliga generositet för att klara månaderna medan jag pluggat olika kurser inom humanvetenskaperna. Hade det inte varit för dem hade jag nog förlorat mitt lägenhetskontrakt för länge, länge sedan.

 Det senaste året har jag inte jobbat alls utan levt på vissa besparingar som jag fått ärva efter min far. Jag måste erkänna att detta är det bästa jag har gjort eftersom jag har fäst uppmärksamheten på andra saker än att bara jobba, få en lön och sedan konsumera bort den.

Mitt privilegium är dessutom att jag inte har egna barn än som jag måste försörja, därav kan jag leva lite pö om pö från månad till månad. Mycket av min tid har gått åt rekreation, reflektion och förkovran, särskilt av kultur. Jag har läst böcker, sett filmer och dokumentärer som jag aldrig hade hunnit göra annars.


Läs fler texter av Pablo

Lokalvårdare i vapenindustrin

– Pablo